Kattens sju liv

  Första Livet……..

I min gröna ungdom så älskade jag att segla. Det tyckte inte min spansk lärarinna om att jag gjorde. Jag gick på Risbergska skolan i Örebro och varje måndagsmorgon så hade jag spanska. Min lärarinna tyckte alltid att jag såg så trött ut på hennes första lektion på måndags mornarna. Jag hade naturligtvis varit ute och seglat hela helgen.

Hon läspade otroligt mycket, speciellt när hon var uppretad, och eftersom jag var en trött gymnasieelev så fick jag alltid sitta rakt framför henne så att hon kunde ha full kontroll över mig under hennes lektioner. Hennes läspande var otroligt störande speciellt då hon uttalade s-ljud och sh-ljud. Då stänkte saliven och jag torkade mig uppgivet i ansiktet. Ibland kom jag för sent till den första lektionen och hon frågade alltid.”Que hora es? och jag svarade alltid, ”No tengo reloj.”Hur mycket är klockan? Och jag svarade alltid, jag har ingen klocka. Hon blev alltid lika röd i ansiktet.

En Augusti förmiddag seglade jag ut på Hemfjärden. Det var en fin slör ut mot Mellanfjärden. Det tornade upp sig svarta åskmoln på södra sidan och helt plötslig ökade vinden dramatiskt. På den tiden hade man inte flytväst. Det fanns otympliga, brandgula exemplar som inte gick att segla en E-jolle i, därför seglade man utan. Vinden tog i och den kastade från babord till styrbord. Jag vände upp mot vinden men bommen kastade plötsligt oberäkneligt rakt mot mitt huvud. Jag hann inte ducka. Jag träffades av bommen  rakt i huvudet. Jag kunde ha varit död i detta ögonblick. Men försynen ville något annat i min första kontakt med Sankte Per. Jag minns att jag vaknade upp och tittade på mörka moln som drog förbi på himlen. Jag vände mig om och simmade tillbaka till båten som låg slog i vinden. Hade jag hamnat med huvudet nedåt så hade jag inte blivit äldre än 17 år…….. Finns det någon där uppe?

——————————————————————————————————–

  Andra livet…

Jag var 18 år och min spansklärarinna hade gett upp om mig. Jag fick flytta lite längre bak i klassrummet men fortfarande i duschlinjen. En tidig Juli morgon kom jag cyklande hem från båthamnen i Örebro. Jag hade varit nere vid båten och fixat med segel och linor. Lite trött och i andra tankar passerade jag Normans bilfirma på väg mot Sidvallsgatan. På den tiden var det fortfarande vänstertrafik och det fanns inga rödljus.

Enligt utsago från vittnen och från lastbilschauffören som körde över mig, så cyklade jag rakt ut förbi stopptavlan. Enligt vittnen och utsago från lastbilschauffören så träffade lastbilens högerflygel min cykel och jag slungades rakt upp i luften och över lastbilen och vidare ned i asfalten bakom grusbilen.

Enligt läkarutlåtandet så låg jag i koma i fyra dygn på Örebro lasarett med allvarlig hjärnskakning och diverse blessyrer. Min mor som var synsk hade hört ambulansen, då vi inte bodde mer än 700 meter från olycksplatsen. Hon hade rusat dit och sett mig ligga avsvimmad på asfalten med blödningar. Hon hade suttit vid min säng på sjukhuset i fyra dygn tills jag vaknade upp.

Mitt första uttalande efter uppvaknandet hade tydligen varit ” Jag är ruskigt hungrig. mamma !”. Min mor förstod då, berättade hon, att det fanns hopp om min överlevnad. Om det hade varit en av dagens grusbilar som kört över mig så hade jag varit död ,då de är ganska platta i nosen. På den tiden så kallade man grusbilarna för ”torpedare”, de var byggda med spetsig nos, jag bifogar en bild nedan på en ”torpedare”. Jag överlevde denna incident med  svårdefinierade eftermälen. Jag kunde definitivt varit död redan vid 18 års ålder. Det kanske finns någon där uppe,,,,

——————————————————————————————————–

    Tredje livet,,

Jag flyttade till Nordnorge på senhösten 1969. Jag har alltid varit intresserad av djur och natur och kom i kontakt med fotografen Lars Åby i Löa. Han hade varit i Bardu på den enda myskoxe farmen i Europa och filmat. Jag blev otroligt intresserad och tog kontakt med farmen. De var intresserade av att jag kom upp och jobbade om jag kunde finansiera min vistelse där under ett halvår. Jag ansökte om bidrag från svensk-norska samarbetsfonden för att vistas på farmen under ett halvår. Jag fick ett positivt svar och jag reste norrut.  Det är många år som finns att berätta om från min vistelse i, men i denna berättelse ska jag berätta om mitt tredje liv på Moskusfarmen i Bardu…

Vi hade under ett par års tid tämjt våra myskoxe kalvar och de var så tama och fogliga att vi fick dem registrerade som tamdjur i Norge. Detta besked från myndigheterna gjorde att vi kunde fortsätta enligt den plan som förelåg att få släppa ut våra myskoxe kor på fritt bete under sommaren. Våra oxar fick vara kvar på farmen då man inte får släppa ut okastrerade djur på fritt bete.

Vi hade redan i maj månad släppt ut våra kor på fjällbete. Då det var andra sommaren de var ute så följde vi alltid med dem i fjället under betessäsongen. Det var alltid en ”getare” med på fjället som låg i tält  och följde djurens vandringar. Våra oxar gick kvar på farmen. I mitten av Juli börjar oxarna att visa brunst nere på farmen. Feromoner från korna vispade runt i vinden och oxarna kunde bli riktigt aggressiva mot oss som hanterade dem samt mot varandra.

En tidig morgon i slutet av Juli  såg vi att en av oxarna, 9 Boy, hade brutit sig igenom staketet och försvunnit från farmen. Troligen kände han på något sätt att korna var där uppe i fjället. Det fanns inga mobiltelefoner på den tiden så vi hade en basstation med Walkie Talkie förbindelse till de som arbetade i fjället. Vi kontaktade fjället och berättade att en oxe var på rymmen och troligen var på väg mot de brunstiga korna. Så det skulle bli ett intressant möte på fjället. Efter några timmar så rapporterade Arne på fjället att 9 Boy hade anlänt. Vi hade 9 kor som gick tillsammans på fjället denna sommar och 9 Boy hade tagit kommandot över denna grupp. Han hade ingen annan konkurrent på fjället så han kunde till fullo ägna sig åt kornas uppmärksamhet. Vi hade vaktskifte med Arne som kom ned och jag och min vän Roland Dernemark gick upp för att fortsätta bevakningen på fjället.

Vi hade ett bas tält i fjället som stod strategiskt placerat mitt i en dal med underbar utsikt över Sördalen. Vi gick dit med vår utrustning och proviant. Vi visste att gruppen med myskoxar gick och betade lite högre upp i fjället där Arne hade lämnat dem på morgonen. Jag vandrade upp mot flocken. Jag visste att det fanns ett stort bergsblock i sydsluttningen som jag tänkte klättra upp på och sitta och spana. Jag lyckades hitta en skreva i blocket så att jag kunde klättra upp. Jag hade ryggsäcken på ryggen och kikaren runt halsen. Jag stod upp på blocket som var stort som en länsbuss fast lite högre. I undervegetationen nedanför hör jag ett brummande. En myskoxe låter som en tiger med sitt dova muller.

9 Boy gick nedanför blocket. Han gick varv på varv runt ”länsbussen” med huvudet på sned och dova brummande. Jag följde hans vandring mycket noga. Efter kanske det tionde varvet runt blocket så hittade oxen den skreva som jag klättrat upp i . Oxen ställde sig på bakbenen och kastade sig uppåt i den smala skrevan. Jag hasade ned mot oxen och sparkade honom på nosen ett flertal gånger. Efter de första sparkarna så retirerade  9 boy ned från blocket. Han började lunka runt blocket ytterligare några varv innan han prövade sprickan på nytt. Han var naturligtvis jättearg just då. Nu hann jag inte sparka för han kom upp med bestämda, kraftfulla bentag. Jag backade snabbt till den bortre änden av stenen. Det var på tok för högt att hoppa och försöka undkomma. 9 boy kom upp på den plana ytan på bergsblocket. Han gick med snett, nedsänkt huvud och frustade samtidigt som dova ,mullrande halsljud genljöd över dalen.

Jag har varit rädd många gånger i mitt liv men denna stund frambringade en total känsla av uppgivenhet. Tankar for fram och tillbaka i mitt huvud och man kan inte hitta någon lösning. Oxen stannade i andra änden av bergsblocket ungefär 10 meter ifrån mig. Huvudet pendlade från sida till sida och dova halsljud frambringades. 9 boy började krafsa på berghällen. Först med höger framben och sedan med vänster. Huvudet stannade och han fixerade mig med blicken. Ni kanske har sett när myskoxar brunstkampar med varandra. 300 kg oxe med en maxfart på 40 km timmen och med horn som är sylvassa. Ni förstår min uppgivenhet. Hur gör man?

Jag gick ned i någon form av försvarsställning som en amerikansk quarterback. Oxen stod alldeles stilla ett tag sedan kom han som en torped i megatonsklassen rakt emot mig. Jag vet att jag tänkte på att sätta min högra axel mot hans huvud,,,,, jag kommer ihåg att jag voltade ut i luften bakåt och roterade. Men någon där uppe hade placerat en ganska bred bäck nedanför bergsblocket. I denna iskalla bäck vaknade jag upp med blodet rinnande ur munnen. Framför mig stod 9 boy på en meters avstånd och tittade mig i ögonen. Jag levde, kände jag, fast ytterst tveksamt. Tanken som kom i mitt huvud var, nu dör jag,,, Oxen kommer att utdela dödsstöten, tänkte jag. Jag blundade och väntade på slutet. Jag upplevde en nära döden upplevelse då jag såg min mor sitta vid min sida och hela mitt liv passerade med snapshots i gula färger.

Jag såg min vän Roland i ögonvrån, komma släntrande ned mot mig. Han insåg inte faran. Jag försökte skrika och varna honom men utan resultat. Av en ren slump så hade han sett att jag var borta från blocket och hade undrat vart jag tagit vägen. När jag vaknade till sans igen så stod Roland framför mig. Jag kunde inte prata då blodet rann ur min mun och jag hostade hela tiden. Oxen hade vandrat iväg från mig och upp till sina brunstiga kor. Jag var inte intressant längre. Roland var inget hot mot flocken då han var en okänd person i sammanhanget. Roland klappade mig på kinderna och försökte väcka mig. Han bar upp mig ur bäcken. Jag kommer ihåg att Roland bar mig nedför fjället med vissa omilda avbrott då han släppte mig ned på marken. Jag kom ned från fjället och efter en månads konvalescens så kunde jag ligga och sova igen, det var skönt. Tack Roland,,,

Fjärde livet,,,,,  Olyckan,,,

Vi hade en gammal willys jeep på Myskoxefarmen i Bardu. Vindrutan var alltid nedfälld. 56 hästkrafter och treväxlad. Hög och lågväxel. Vi hade långt till affären och det var lite kyligt ibland att åka och handla. En tidig septembermorgon åkte jag ensam ned mot Setermoen för att tanka och handla. Jeepen hade en egenhet när man körde fortare än 60 km/tim. Bilen började darra och wobbla på vägen. I en skarp vänsterkurva så körde jag tydligen fortare än 60 km/tim. Ratten började svänga åt båda håll  och bilen slingrade och började dansa över den smala grusvägen. Det gick inte att hålla bilen kvar på vägen och den dök ned i ett djupt dike. Jag kommer ihåg att jag vaknade upp i en stor sandhög som låg alldeles vid sidan av vägen. Runt omkring var det skog och sten. Troligen var detta den enda sållade sandhögen i Nordnorge just då. Jag hade lite skrubbsår i ansiktet och håret fullt med sand men annars så kände jag mig bra. Jag reste mig sakta upp ur sanden och gick ut på vägen. Jag vandrade sakta söderut till första hus där jag berättade att jag kört av vägen lite längre norrut och skulle vilja ha hjälp med att bärga bilen,,, Någon vakade över mig denna morgon,,

 

Femte livet,,,,

 

 

Lavinen,,,

En aprilmorgon 1973 vandrade jag i fjällen på hård skarsnö. Det är fantastiskt att gå på metertjocka lager hårdfrusen snö över bäckar och raviner. På förmiddagen började solen värma i sydsluttningen och skaren började mjukna lite i ytskiktet och man såg sina egna fotspår. Jag vandrade sakta uppåt mot basen av Björnen, vårt höga berg i dalen. Björnen har en brant sida mot väster. I basen på berget finns grottor där man kan ta skydd vid oväder. Solen värmde och jag vandrade upp mot bergväggen där jag tänkte sätta mig och äta en bit mat. Det var ingen vind och man hörde varje droppe och varje rörelse i berget. Jag tog av mig ryggsäcken och lutade mig mot berget. Jag började laga mat på Triangiaköket. Nedanför mig är en ravin och i botten på den rinner en bäck. Jag hade börjat äta då jag hörde lite muller och samtidigt kom det isbitar och några stenar dunsande ned framför mig. Plötsligt kom ett stort stenblock nedrasande tre meter framför mig. Jag lyfte upp Triangiaköket och flyttade längre in under bergsfoten. Nu kom det isblock och massor med snö i stora mängder. Det slog in snömoln där jag satt och jag höll upp min ryggsäck framför mig för att  kunna andas. Mer och mer snö och is dånade ned framför mig. En snövall bildades framför mig och jag var instängd mot berget. Jag hade gott om plats och luft runt mig så jag fick ingen panik. Jag hade min lilla spade med mig och hittade ett hål två meter upp i snöväggen där ljuset trängde igenom snön. Jag började gräva. Snöväggen var stenhård av isbitar och hård snö. Jag blev varm och tog av mig kläder. Jag grävde säkert i en timma . Spaden som egentligen var en bilskyffel för lössnö började krokna. Jag fick räta till bladet och fortsätta. Jag bröt igenom  isvallen och fick upp ett hål på ca 30 cm. Som tur var så värmde solen på snön och jag väntade en timma till och det gick nu lättare att gräva. Jag fick upp ett hål som jag trodde skulle räcka för att komma ut. Nu visste jag att jag skulle kunna ta mig ut. Jag fortsatte med min matlagning och bytte om till torra kläder. Jag väntade några timmar till då solen hade passerat bakom berget och det började frysa på. Jag tänkte att om jag går ut i solskenet så kanske det kommer fler ras från berget och då kan det vara kört. På eftermiddagen slängde jag ut min packning genom hålet och kröp sakta ut och lyssnade efter tecken på ytterligare ras. Det såg ut som ett Nordpolslandskap utanför med stora isblock och snöhögar. Jag tog på mig ryggsäcken och rörde mig så fort som möjligt bort från berget. Jag hade haft tur,,,,,,

Sjätte livet,,,,

Älgskjutbanan,,,,,

Jag gick på Södra skogsinstitutet i Värnamo. En internatskola för blivande skogstekniker. Vi hade mängder med friluftsaktiviteter och en av dessa var att träna skytte på älg banan. En september eftermiddag åkte tre av mina studiekamrater samt jag själv till skolans älg bana. Det var en liten bana med räls och ett litet skjul där älgen stod på sin låga vagn. Vi sköt  ett par timmar och sedan skulle vi ställa in vagnen i skjulet. Min kompis stod inne i skjulet och skulle frikoppla trumman så att det gick att skjuta vagnen vidare in. Jag sköt på vagnen och den rullade sakta inåt. Plötsligt stannade vagnen. Min kompis tryckte på några knappar och plötsligt kom vagnen farande mot mig. En älg vagn på räls är lågbyggd med liten frigång mot marken. Framkanten på ramen träffade mitt högra knä som vek sig bakåt och gick av. Jag vet att jag höll mig i pappälgens ram och höll på att ramla bakåt. Jag ramlade framåt och höll mig i hjulaxeln. Sedan kom jag inte ihåg mer av händelsen. Jag vaknade upp i en ambulans där jag fick lustgas och tröstande ord. När jag kom till Värnamo lasarett så hörde jag som i en dimma hur läkare diskuterade mitt komplicerade benbrott. Jag minns att jag hörde ”stelopererad”, ”amputering”. Då jag vaknade till sans så pratade en läkare med mig och han berättade att jag hade haft en otrolig tur. På Värnamo lasarett just nu så var det ett seminarium om knäoperationer och en av Sveriges mest erkända knäkirurger fanns i huset. Han hade lovat att försöka rädda mitt knä och ben. Om inte han hade funnits på plats i huset så hade jag säkert suttit i rullstol idag. Jag fick en ny knäskål och en ny ledkula samt en massa silverspikar inmonterade. Jag var helgipsad i tre omgångar under ett år. När sista gipset togs av så trodde jag i min enfald att det bara var att ställa sig upp och gå hem. Jag satt i en stol när det sista av gipset togs bort. Läkaren stod en meter framför mig och jag hävde mig upp till stående. Jag kommer ihåg att läkare höll ut sina armar då jag föll framåt i hans armar. Sex månaders sjukgymnastik i bassäng och på motionscykel. Idag fyrtio år senare så är mitt opererade knä bättre än mitt andra.

Om jag hade ramlat bakåt istället för framåt så hade jag krossats under vagnen. Någon där uppe ville att jag skulle falla framåt, TACK!

 

Jag är nu inne på mitt sjunde liv. Vi får se hur det slutar,,,,