Utsättningen av myskoxar på Dovrefjell

Två myskoxe kor och en ung oxe i försvarsformering
Två myskoxe kor och en ung oxe i försvarsformering

Under sommaren 1931 infångades 10 myskoxe kalvar på Östgrönland, 7 kor och 3 oxar, som fördes över till Ålesund i Norge. Första vintern hölls de instängda i en lada och utfodrades med fjäll hö och säd. Djuren ägdes av Skeppare Peder Andresen på ”Veslekari”, som hade en oxe som var född 1930 samt en oxe kalv och två ko kalvar födda 1931. Kollegan B. H. Olsvik på ”Pil” hade en ko född 1930 och en oxe kalv och 4 ko kalvar födda 1931. Följande sommar betade dessa 10 kalvar på en liten ö utanför Ålesund och där stannade de hela sommaren.

Det var svårt att sälja livdjur till de olika djurparkerna i Europa under en pågående depression så den enda chansen var att finna en köpare i Norge. Alternativet var slakt.

En 6 årig oxe i sina bästa år
En 6 årig oxe i sina bästa år

Skeppare Olsvik, Hjörungavåg, hade gått över till Grönland för att fiska lax vid Kap Herschel. Detta var ett provfiske för att undersöka möjligheterna för ett kommande kommersiellt fiske. 32 älvar undersöktes utan att finna någon lax. Efter kusten fick de endast 8 tunnor lax. Skeppare Olsvik och besättningen på ”Pil” fick istället ägna sig åt myskoxe jakt för att finansiera sin expedition denna sommar. 50 vuxna djur sköts och 10 levande kalvar infångades. Skeppare Peder Andresen fångade 17 levande myskoxe kalvar på södra delen av Kap Bismarck under augusti månad 1931.

En ettåring avlivades på kvällen infångnings dag då den brutit foten. Under överfarten till Norge avled två kalvar. 11 fjolårskalvar och tre ettåringar övervintrade hos Petter Smådal på Leinöy, där de utfodrades med magert ängs hö och lite havre under vintern. Under vintern dog en fjolåring och en årskalv.

En myskoxe ko och två oxar i försvarsställning
En myskoxe ko och två oxar i försvarsställning

Lantbruksdepartementet i Norge köpte 10 djur av Andresen och Olsvik som skulle sättas ut hösten 1932. Det låg djupa nationella strömningar bakom detta inköp. Rätten till Grönland var en stridsfråga år 1932 och eventuell utsättning på Svalbard diskuterades. En politisk maktkamp fördes mellan Danmark och Norge. Politik och prestige skapade återinförandet av myskoxen till Skandinavien. De första resonemangen som fördes var att en utsättning skulle ske i Troms eller Finnmark för vetenskapliga studier.

Professor P. Tuff vid Norges Veterinärhögskola och statens jaktvårdskonsulent Dr. Ola Olstad fick i uppdrag att göra de undersökningar som krävdes för en lyckad utsättning. Men det visade sig att Dovrefjell hade bättre klimatiska förutsättningar så beslut fattades att djuren skulle sättas ut vid Hjerkinn. De tio djuren hade transporterats med tåg från Åndalsnes till Hjerkinn station i trälådor, med ett djur i vardera, och släpptes där den 7 oktober 1932.

En oxe betande i vårvide
En oxe betande i vårvide

Djuren var mer eller mindre tama så fem av djuren vistades större delen av vintern i en gammal källare under ett gethus vid Vålåsjö. Två av de minsta kalvarna togs inomhus på Hjerkinn Fjellstue där de skulle hållas och utfodras. Fram till slutet av augusti 1933 höll sig djuren i samma område som de varit hela vintern men då började de vandra norrut. De gick snabbt till fjällen väster om Drivdalen, 27 kilometer norrut, där de stannade.

Vintern 1933-1934 var mycket snörik i Dovre och djuren sökte sig högre upp i fjällen för att finna avblåsta betesmarker. Djuren kom för nära ett brant stup med ett snö överhäng och 8 djur drogs med i snöraset. Olyckan inträffade den 27 april 1934, 4 djur fanns döda och en allvarligt skadad som måste avlivas. 3 av dessa var kor och 2 oxar. Två djur var skadade men repade sig efter några månader.Ungefär samtidigt omkom 40 vildrenar på samma sätt i detta område.

De döda djuren undersöktes vid veterinärhögskolan i Oslo och det konstaterades att djuren hade varit i god kondition och hade bättre hull än djur med samma ålder på Grönland. Bandmask hittades i ett av djuren. Det djur som hade sämst kondition visade sig vara påskjutet vid flera tillfällen av tjuvjägare. Det fanns nu endast en oxe kvar i livet.

På våren 1936 föddes den första kalven i Dovre. Året där på visade sig den vara större än de kalvar som släpptes på Dovrefjell 1932. Ingen kalv föddes 1937.År 1938 föddes på nytt en kalv. Diskussioner började föras om att sätt ut fler oxar i fjället

Under sommaren 1938 infångades 2 hankalvar på Östgrönland av Arktisk Näringsdrift A/S och släpptes längs ned i Stölådalen den 10 september 1938. En kalv var 16 månader gammal och den andra var 4 månader.

År 1939 var det minst 9 djur i Dovrefjell. Tre kalvar föddes 1941 och stammen på Dovre var nu minst 11 djur. 1942 stångade en brunstig oxe en annan i sidan så den föll över ett överhäng och försvann i djupet.

Kriget kom till Norge 1940 och det visade sig var mycket svårt att övervaka djuren på ett bra sätt. Att två djur sköts av tyskarna är klarlagt. Ett djur sköts 1941 och det andra 1944. De andra avlivades troligen av inhemska tjuvskyttar. Inga spår av djuren är säkrade efter 1945.

Utsättningen 1947-1953

Ett stort nationellt intresse låg bakom beslutet att göra en ny utsättning av myskoxar i Dovrefjell. Då man med säkerhet kunde påvisa att djuren hade förökat sig mellan åren1938 -1944 var det ett starkt argument att återinföra djuren i den norska faunan.

Tillstånd för en återutsättning av myskoxar i Dovre fattades av veterinärdirektören på lantbruksdepartementet och infångningen skulle genomföras av Arktisk Naeringsdrift A/S, senare Norsk Polarinstitutt. Infångningarna och överflyttningen skulle ledas av författaren och fångstmannen John Giaever 1947-1949 och 1952-1953. Och leddes under infångningssäsongerna 1950-51 av magister Sören Richter.

År 1947 överfördes 6 årskalvar (3 hanar 3 honor), samt två fjolårskalvar (1 hona och en hane) från Östgrönland (Myggbukta) till Ålesund i Norge. Kalvarna lastades direkt på en lastbil för transport till Dovrefjell. Djuren släpptes den 31 augusti vid Svånåa, nordväst om Hjerkinn järnvägsstation. En årskalv, hane, och en fjolåring, hane, avled under hösten. En nästan två år gammal kviga som sågs veckan före påsk 1948 i Foksådalen, sydväst om Hjerkinn, där den försvann och sågs aldrig mer. 2 fjolårs oxar vandrade iväg till Sunndal under hösten 1948, 50 kilometer nordväst om Hjerkinn. Det ena djuret blev skjuten i Gruvedalen, Sunndal, den 8 augusti 1953, efter att ha stångat en kviga på en säter. Oxens huvud är uppstoppat och finns att se på Rondvassbu i Rondane. Det finns indikationer på att den andra oxe kalven tjuvsköts då djuren inte var populära på sätrarna under sommaren. Troligen fanns det tre hondjur i livet år 1948.

År 1949 På John Angards gård i Dombås anlände 4 kalvar den 18 september 1949, 2 hanar och 2 honor, infångade på Grönland. Kalvarna släpptes i en liten inhägnad på gården. Tre av de små kalvarna avled redan i november av någon bristsjukdom. En ko kalv överlevde vintern alldeles ensam och blev ganska tam där hon ensam pysslades om på gården. Hon fick namnet ”Jenta”. Hon stannade på gården tills hon fick sällskap av en ny grupp djur sommaren 1950.

År 1950 7 årskalvar och en fjolårs oxe släpptes på samma gård tillsammans med den ensamma kalven ”Jenta”. I februari 1951 stångade en av årskalvarna ihjäl en annan. 6 ettåringar och ”Jenta” släpptes på västsidan om älven vid Kongsvoll i juli 1951. I mitten av juli avled 3 ettåringar (1 hane och två honor) vid ett fall från en fjällhylla i Kaldvelldalen. En av hankalvarna dog i maj 1953, nordost om Reitan i Eikesdal, 75 kilometer väster om Hjerkinn. Per Utigard fann djuret och tog reda på hornen.

År 1951 2 kalvar infördes och släpptes i den 10 september vid Stölåkollen. Dessa kalvars vidare öde är okänt då de aldrig sågs till mer.

År 1952 4 kalvar ankom till John Angard den 14 september. 2 kalvar avled på gården av (abdominal inflammation). De två överlevande djuren övervintrade på gården och släpptes på västra sidan om älven vid Kongsvolls station den 30 juni 1953.

År 1953 1 ettårig han kalv släpptes i Stölådalen den 29 augusti 1953.

Mellan 1947 och 1953 togs 27 djur hem till Norge för utsättning i Dovre. 11 djur dog av sjukdomar och skador och tre hade försvunnit. 1953 drog man slutsatsen att det inte fanns någon könsmogen oxe i livet. Men trots alla odds föddes en kalv i Dovre 1953, så någon av de treåriga oxarna hade blivit könsmogen. 1953 bestod myskoxe stammen i Dovre av 11 djur.

1957 räknades djuren till 23 med två årskalvar.

1958 räknades djuren till 25 med två årskalvar.

1959 räknades djuren till 14 med en årskalv. Ett djur hade setts vid Breiskaret söder om Atna, 90 km från Dovre. Ett djur hade bevisligen skjutits av tjuvjägare i Dovre men de övriga var spårlöst försvunna. Men troligen har tjuvjakt bedrivits på de övriga djuren också.

1967, i augusti, räknades djuren till 22 stycken.

Under försommaren 1971 började en liten grupp på 6 djur att vandra ut från kärnområdet och i september vandrade djuren in i Härjedalen, Sverige. 3 vuxna kor, 2 kalvar och en vuxen oxe. (Se kapitlet om invandringen till Härjedalen)

1973 fanns det 37 djur i Dovre.

I juli 1978 räknades 51 djur, men i slutet av året var antalet nere i 35 djur. Under 1978 var det många djur som försvann eller avled i fjället. Vid midnatt den 5 juli 1978 omkom 12 djur på samma plats vid ett blixtnedslag.

Einar Alendal befann sig på fjället de första två veckorna av juli 1978. Han höll på med en inventering av antalet djur samt könsfördelning. Han såg en flock på 16 djur i Nystugudalen som befann sig på en jordrygg där man tidigare hade lagt ut saltsten till djuren. Det var mycket varmt på dagen och på kvällen mulnade det på från norr och framemot 23.00 började det komma in hagelbyar och man hörde åska. Dagen efter kom Einar tillbaka till samma plats och såg då 12 döda djur ligga på jordryggen. Tre ensamma djur gick och betade 200 meter därifrån. Då han var 50 meter från de döda djuren kom ett av djuren rusande emot honom för att försvara den döda flocken. Einar beslutade sig för att återkomma en annan dag för att titta närmare på de döda djuren. Fångstmännen på Grönland hade ofta sett detta fenomen då de skjutit myskoxar. De överlevande djuren kom ofta springande mot skyttarna för att försvara sina döda artfränder.

Någon dag senare kom han tillbaka och konstaterade att djuren hade stått tätt tillsammans på en blöt jordrygg som låg direkt mot ett bergsmassiv. I centrum av de döda djuren såg Einar ett 25 centimeter djupt hål marken som bildats vid åsknedslaget. I denna grop på rygg låg en död myskoxe ko. Från gropen kunde man skönja linjer i marken ut till varje dött djur. Det var 29 meter till det djur som längst från nedslagsplatsen. Nedslaget hade varit så kraftigt att ett par stenar hade splittrats i nedslagsgropen. Einar noterade två döda tvillingkalvar som låg nära sin döda mor. Detta var första gången Einar hade noterat tvillingfödsel på Dovrefjäll. (Jag har personligen sett flera tvillingkalvar under sent nittiotal och början av 2000 i Dovre). Djuren hade dött omedelbart och hade stått på en så utsatt plats med mycket blöt mark omkring upphöjda över den släta terrängen. Denna olycka reducerade myskoxstammen på Dovre med 25 % i ett slag.

Det som är slående med denna redovisning är att antalet produktiva hann djur har varit på en mycket låg nivå under vissa perioder. Trots detta så har stammen haft en stadigt stigande kurva och antalet djur år 2003 är beräknade till minst 120 djur. Detta tyder på att inavelsdepressionen inte har slagit ut populationen eller skapat onaturliga förändringar. Tillväxttakten hos stammen är fullt jämförbar med andra mindre myskoxpopulationer på andra platser på vår jord.

Om vi tittar på den extremt lilla population som flyttades från Östgrönland till Västgrönland 1962-1963, av 27 djur, som idag har expanderat till närmare 4000 individer, så verkar inavelsdepression inte vara det största problemet för myskoxens tillväxt. Populationen i Härjedalen med myskoxen Nils som anfader ökade som mest till över trettio djur i mitten av 1980 talet.

Räkningar utförda i Dovrefjell sedan sista utsättningen 1953.

1953: 11 djur; 1955:18 djur; 1957:19 djur; 1962:20 djur;1966:21djur;1967:22 djur;1968:23 djur;
1969:33 djur;1970:33djur;1971:37 djur;1973:37 djur;1975:43 djur;1976:58 djur;1978: 57 djur;
1980:39 djur;1981:30 djur;1982:37 djur;1983:38 djur;1989:55 djur;1990:61djur;1991:62 djur;
1992:78 djur;1993:93 djur;1994:50 djur;1995:63 djur;1996:70 djur;1997:76 djur;1998:103 djur;
1999:83 djur;2002: 110 djur;2003:120 djur.

2016: Antalet djur var ca: 248 stycken.

Den ”gamla” Dovre nationalpark på 256 kvadratkilometer
Den ”gamla” Dovre nationalpark på 256 kvadratkilometer

Det som direkt noteras av denna sammanställning är att antalet djur vid räkningen har fluktuerat från år till år. Vi vet att många djur har omkommit under vissa år och att vissa räkningar har varit svåra att genomföra. Det som är värt att notera är att ökningstakten har varit mer stabil sedan vi började med att lägga ut saltsten i fjället år 1999.

 

image010
Två medelålders hondjur

Beståndsräkning görs varje år i Dovrefjell av Statens Naturoppsyn i samarbete med Dovre Fjellstyre. Under en och samma dag inventeras hemområdet med fotfolk och ibland med hjälp av helikopter. Individerna i de kända familjegrupperna räknas och antalet kalvar kan med stor sannolikhet beräknas. De sattelitdjur som tidigare har rört sig i ytterområdena eller på annan plats har ofta redan inrapporterats innan räkningen börjar. Ensamma djur som kanske ligger ned eller har vandrat långt ut i perifera områden missas ofta vid räkningarna. Dovre Fjellstyre är ett förvaltningsorgan som administrerar jakt, fiske, fäboddrift och fjällbete i Grimsdal Statsallmänning och Dovrefjell Statsallmänning. Tillsammans utgör de båda statsallmänningarna 921 kvadratkilometer och utgör 65 % av arealen i Dovre kommun. Förutom förvaltning av jakt och fiske sköts tillsyn av friluftsliv och information i statsallmänningarna som till större delen innefattar nationalparker, naturreservat landskapsreservat.

Dovrefjell har visat sig vara en lyckträff då man ser till geografi och klimat då djuren i över 50 år har stannat kvar i detta begränsade fjällområde. Klimatet i Dovrefjell har en stor likhet med Östgrönland under vinterperioden. En stabilt kall vinter med snöförhållanden som medger att djuren kan röra sig på den packade skaren och att det finns betes ytor som är avblåsta på kalfjället.

Det finns inget annat område i Skandinavien som har en så låg årsmedeltemperatur som Dovrefjell. På 1000 meters höjd runt hela Dovremassivet ligger sommar isobaren för + 10 grader, vilket verkar vara en idealtemperatur för myskoxen. Årsnederbörden är låg i Dovrefjell och ligger endast på ca 50 mm per månad under sommaren och 20-30 mm de övriga månaderna på året.

Den nya utvidgade nationalparken Dovrefjell-Sunndalsfjella
Den nya utvidgade nationalparken Dovrefjell-Sunndalsfjella

Då djuren inte har några svettkörtlar är temperaturen en mycket viktig faktor för djurens trivsel. Närheten till snöfläckar och kallt vatten under sommaren är också faktorer som är viktiga för djuren. Man kan ofta se flockar av djur ligga på snöfläckar under varma sommardagar eller stå i knä djupt forsande vatten från någon fjällbäck.
Den gällande norska förvaltningsplanen för myskoxen tillåter ungefär 80 djur i Dovrefjell. Men nu efter nationalparksutvidgningen då Dovre nationalpark utökades från 256 till Dovrefjell – Sunndalsfjella nationalpark på 1693 kvadratkilometer, så kommer troligen den nya förvaltningsplanen, som är under utarbetning, att tillåta en betydligt större myskoxe stam. I år 2017 kommer en ny förvaltningsplan som vi inväntar med spänning.

Det finns idag tre större däggdjur som konkurrerar om födan i Dovrefjell. I fjälldalarna finns älgen och högre upp i fjället finns både myskoxar och vildren. Då konkurrens om födan endast finns vintertid inser man snart att det inte är något problem. Renen som uteslutande lever av lavar under vinterperioden rör sig i stora flockar över fjällvidderna som de alltid gjort. Myskoxen som är en gräs och buskätare håller sig stationär under hela året och uppsöker kal- blåsta fjällryggar och platåer där det är minimalt med snö och där det finns ett magert bete av dvärgbjörk och bärris.

Sommartid äter renen och myskoxen i stort sett samma växter men det överflöd som finns i fjällen under sommarperioden räcker gott till båda djurarterna. Myskoxens betestryck är inte på långa vägar så hårt som renens. Renen betar ofta i stora flockar på flera hundra djur som krafsar ihärdigt med hovarna för att komma ned till lavarna medan myskoxen sällan gräver utan nöjer sig med den vegetation som är synlig på de snöfria betes ytorna. Den största sammanhängande vinterflock av myskoxar jag har sett i Dovre var på 25 djur uppe på Högsnyta i mars månad 2001.

image014
Vinterflock på 25 djur på Högsnyta

Österut över E 6: an har endast en sammanhängande flock vandrat, och det var de sex djuren som vandrade till Sverige 1971. Söderut över E 6: an har djur vandrat vid ett flertal tillfällen men oftast kommit tillbaka in i hemområdet igen. Under vårvintern 2003 vandrade en grupp på 23 djur söderut in i Hedmark fylke för att komma tillbaka till sina kalvningstrakter i östra kanten på hemområdet. Norrut och västerut har djur rört sig allt sedan utsättningen. Dessa djur har nästan alltid försvunnit eller kommit i konflikt med tamdjur och avlivats. Det största problemet med en population som Dovreflocken är att en naturlig utbredning inte tillåts. Det var till Dovrefjell som djuren fördes och där skulle de förbli. Naturlig utvandring finns hos alla djurarter men när myskoxar eller vargar börjar att vandra och etablera sig i andra områden och börjar skapa konflikter med tamdjur så höjs röster direkt om skyddsjakt.

Om vi ska tillåta att en djurart ska överleva så måste vi också tillåta en naturlig utvandring.De djur som oftast orsakar problem är ensamma hanar, oftast ungdjur eller gamla oxar, som blir enstöringar eller bildar ungkarlsgrupper. Dessa djur kommer ofta i konflikt med polisen då deras beteende inte sammanfaller med vår syn på hur vilda djur ska uppträda. Då myskoxen har ett begränsat flyktbeteende är orädd och är nyfiken och som gärna vill söka kontakt med andra levande varelser, uppfattas närkontakten med människor och tamdjur oftast som ett hot beteende. Jag skulle vilja att Norge och Sverige etablerade en samsyn och en samförvaltning av denna hotade djurart då djuren rör sig mellan länderna.

Den lilla spillran av 10 djur som idag vandrar mellan Härjedalen och Femundsmarka och räknas som den svenska myskoxe stammen, borde naturligtvis förstärkas med djur från Dovrefjell nu när stammen är ökande och av vissa grupper redan anses vara för stor. Vi får hoppas att norska myndigheter inser potentialen i dessa djur och det ökande intresset i hela Europa för djurarten. Det skulle vara en god PR för landet Norge om man skull erbjuda den utlokaliserade Dovreflocken i Härjedalen en förstärkning med ett antal djur istället för att lösa djurartens förvaltning med vapnens hjälp som tyvärr har varit det enda sättet på vilket djuren hittills har förvaltats av norska och svenska myndigheter.

Hjerkinn skytefelt har varit ett säkert tillhåll för djuren under decennier. Tillsynen från den militära personalen och den respekt som visats djuren genom åren under övningar och skjutningar är värd all eloge. Om inte ”Forsvaret” hade haft tillsynen av djuren under djurens etablering så hade det inte funnits några myskoxar över huvud taget Norge och Sverige idag.

image016
En Leopardstridsvagn som övar på ”Hjerkinn skytefelt”

Jag har själv sett flockar av myskoxar stå oberört betande när leopardstridsvagnar skjuter skarp ammunition över deras huvuden ett hundratal meter därifrån. Djuren har drivits undan av militär personal inför storskjutningar och soldater och befäl har stolt konstaterat att ”deras” myskoxar rör sig i området.

 

Jag kan inte bekräfta något dödsfall vid militärövningar på ”skytefeltet”. De dödsfall som rapporterats härrör sig till förgiftningar som troligen beror på att djuren söker salt och har slickat i sig fosforsalter från granatdetonationer. Det är allmänt känt att salter bildas vid explosioner och det är också känt att fosforgranater har detonerat på skjutfältet under ett flertal år. De splitterbomber ”klusterbomber” som provats på skjutfältet har hittills inte orsakat några skador på djuren trots den enorma verkan bomberna orsakar.

Internationella forskare har deklarerat att det är olämpligt att använda granater med vit fosfor på snötäckta områden. På Hjerkinn skytefelt används rökgranat kaliber 155 till artilleri kanoner och granatkastare. Denna granat typ innehåller 4.5 kilo vit fosfor. Ett tiondels gram vit fosfor räcker till att döda en människa eller ett stort djur. Under en normal övning brukar ungefär 600 rökgranater användas. Det är självklart helt oacceptabelt att använda detta giftiga ämne i ett övningsområde som gränsar till en stor nationalpark där det vistas mängder av vildren, myskoxar och betande får. USA har förbjudit användandet av vit fosfor under sina övningar. Klusterbomber har använts på skjutfältet. En klusterbomb är en större bomb som släpps från ett flygplan. När bomben närmar sig marken detonerar den på en bestämd höjd över marken och ett hundratal mindre bomber sprids över ett mycket stort område. Dessa mindre bomber kan vara av typen splitterbomber eller brandbomber. De är avsedda att skada så mycket trupp eller fordon som möjligt. Dessa granater är mycket olämpliga att använda där det vistas betande djur.

De störningar som vi sett påverka djuren mest är lågflygningar med helikopter och speciellt stridsflygplan som även flugit för lågt över Kaldvelldalen när de gjort inflygningar mot skytefeltet. Djuren hamnar ibland i paniksituationer när de utsätts för onormala ljud i trängda lägen. Det största hotet idag för myskoxens överlevnad är polisens kulor och järnvägen över Dovrefjell. Dovrebanan har skördat många djur genom åren och det stora problemet är passagen mellan Hjerkinn station och till 4 kilometer norr om Stölådalen. Djuren går ibland ned på Järnvägsbanken då det är lite snö på spåren och det är lätt att förflytta sig. Det som saknas är ett fungerande staket mellan järnvägen och fjället.

Vi kan i Norge och Sverige varje år bygga hundratals kilometer med viltstaket efter vägar och motorvägar men på dessa futtiga kilometrar mellan Hjerkinn och Stölådalen kan NSB inte lösa problemet med ett bra viltstaket för att skydda ett av Europas mest sällsynta djur. Jag anser att Norges lokförare skulle kunna kräva detta av NSB då det finns en överhängande risk för urspårning efter en kollision med ett enstaka djur eller i värsta fall en hel flock djur på spåret.

Myskoxen i Dovrefjell lever fortfarande och har en svagt stigande tillväxtkurva, trots många årliga dödsfall. Kalvdödligheten har minskat och det tror vi beror på de saltplatser som föreningen Moskusen Venner drivit i fjället under många år. Tillgången till salt har en otroligt stor inverkan på fosterutveckling och minskad kalvdödlighet hos djuren. Ett mycket stort problem uppstår när Hjerkinn skytefelt avvecklas och flyttar söderut. Vem kommer att sköta den dagliga tillsynen och den rapportering som skett om skadade eller döda djur eller om personer som beter sig felaktigt vid möten med djuren? Tillsynsfrågan är en mycket viktig punkt som måste lösas innan militären flyttar…..

 

Källor:

Egna uppgifter
E.Alendal
Saether
Persen
I.Ytreland
A.Henningsen
Statens naturoppsyn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *