En beskrivning av myskoxens år

Ett år med myskoxar i Dovrefjell

myskox1När man står högt uppe i på fjället en stilla septembermorgon och känner den svala och friska brisen sakta dra över vidderna, med en doft av jordlukt och frisk växtlighet, och ser de vackra höstfärgerna i björk och videsnår, får man en känsla av upprymdhet och glädje. Man upplever en samklang med det levande, en känsla av att man hör samman med dessa dofter och färger, trots att man bara är där på ett kort besök.

Det känns ibland som om naturen vill att jag ska komma på besök, den vill visa fram sina goda sidor och vill göra sitt bästa för att jag ska känna mig som hemma. Stenen som jag sätter mig på är uppvärmd av morgonsolen och välkomnar mig att sitta ned. Stenen ligger i lä bakom ett större block som gör att det är alldeles vindstilla där jag sitter.

myskox2Alldeles intill mig på högersidan ligger en flat sten som är så perfekt placerad för att ställa min termos och lägga mina smörgåsar med tjocka skivor Grevé ost på. Det är tyst i fjället. En ensam fjällvråk seglar högt över Nystugudalen och svänger gracilt i stora cirklar på den stigande termiken efter bergssidan. Vråken känner som jag en tillfredsställelse med naturens vänlighet denna morgon. Den tar en extra sväng för att titta och njuta innan den alldeles snart ska vända söderut för att flytta till sina vinterkvarter. Den gör en sista sväng för att njuta av utsikten och memorera bilden av sina jaktmarker. Även om det är dimma och regn när den återkommer nästa vår så kommer den att hitta tillbaka till sina fjäll ängar och kommer att bygga sitt bo här uppe på kalfjällets branta sluttning.

Jag äter min smörgås och njuter av det nykokta kaffet. Aldrig smakar termoskaffe bättre än när man skruvar av korken för första gången och ser den heta ångan stiga ur koppen när man sakta häller kaffet i muggen och tar en försiktig slurk för att inte bränna sig.

Jag höjer kikaren och tittar ut över detta fantastiska landskap med bergsblock och nysnöfläckar blandat med röda, gula, och bruna björkar och videsnår. Fjället är fyllt av färgskiftningar i mörkare pastellfärger.

Lång nere i botten av dalen ser jag något som ser ut som ett svart stenblock som sjunker ned i jorden. Jag blinkar ett par gånger extra och tittar igen. Visst är det ett djur som lägger sig ned där.

Det är svårt att upptäcka myskoxen med dessa färgkontraster runtomkring. Vitt och svart är det överallt här uppe i fjället. Det är rörelser man tittar efter, förändringar i bilden. Det kan ta timmar med kikarens hjälp att lokalisera ett djur. Speciellt när det ligger ned eller att en hel flock ligger ned i ett stenigt moras. Man väntar sig att se en huvudvridning eller att ett djur plötsligt reser sig upp för att sträcka på sig och uträtta sina behov och därefter lägga sig tillrätta igen lugn idisslande.

myskox3Snart ser jag tre djur till som ligger något ovanför det första djuret på en liten platå. Det är ett kraftigt motljus så jag får vänta med att titta igen åt det hållet. Djuren kommer inte att försvinna ur sikte så jag vänder mig om för att titta åt andra hållet. På en liten bergsrygg några hundra meter bort ser jag två stora djur som står alldeles nära varandra med huvudena sida vid sida. De stryker huvudsidorna mot varandra och skrapar med hovarna i marken.

Jag stöder min handkikare mot knäna och tittar igen. Det är två äldre tjurar som har börjat en morgonstrid i slutet av årets brunstperiod. Jag ser att det ångar ur deras näsborrar av ansträngning. De är helt koncentrerade på att bevaka varandra. Alldeles nedanför dem betar tre kor i lugn och ro, helt oberörda om brunstkampen som utspelar sig alldeles intill dem. Oxarna svänger med huvudena och backar sakta bakåt gungande på sina stora huvuden och livsfarliga hornvisir. Han djuren ser ut att vara ungefär lika stora och det går inte att se vilken av dem som är utmanaren. De fortsätter att svänga på huvudena och backa bakåt. När de står ungefär femton meter från varandra stannar de upp och står alldeles stilla.

Tiden går och mitt kaffe ryker fortfarande alldeles intill mig. Jag kan inte dricka just nu för då kommer jag säkert att missa den fantastiska finalen. Det går 10 sekunder, tjugo sekunder, trettio sekunder och fortfarande händer ingenting. När jag räknat till trettiotre startar djuren nästan gemensamt i en snabb attack mot varandra. Jag trycker kikaren hårdare mot ögonen och jag känner att ögonen tåras av det intensiva stirrandet. Jag ser djurens stora huvuden slå emot varandra och jag skymtar ett litet moln av ånga eller rök när hornplattorna slår ihop.

myskox4Är det andedräkten eller friktionen som skapar detta lilla moln av ånga? Nästan samtidigt som djuren slår ihop hörs en dov, dämpad duns från djuren. Två fyrahundrakilos oxar har slagit ihop för första gången denna morgon. De står alldeles stilla och skakar nästan samtidigt på sig som två hundar. Ett moln av fukt stänker runt dem i den kyliga morgonen. Solen fångar alla vattendropparna till en kaskad av färger för en kort sekund.

Ett rullande grovt brummande kommer från deras strupar och de börjar vagga på sina stora huvuden igen när de sakta backar tillbaka åt vart sitt håll. Tjugo steg var tillbaka och stannar som på en uppgjord signal, stirrande på varandra. De väntar. Jag räknar sekunder igen.

Den här gången hinner jag bara till tjugotre innan de samtidigt rusar emot varandra igen. Samma dova duns ekar mellan bergen igen. Den första intensiva sammanstötningen har gjort dem ännu aggressivare så de har inte tid att vänta så länge till nästa attack. De fnyser och en kaskad av vattendroppar och ett moln av ånga stiger upp mellan djuren. Nu hinner jag hänga ned kikaren och ta mig en slurk kaffe. Jag torkar ögonen på skjortan för ögonen rinner hela tiden av detta intensiva stirrande i kikaren. Jag ställer ifrån mig koppen och höjer kikaren igen. Fjällvråken jamar uppe i motljuset och ser säkert dessa kolossers kamp.

När jag ser detta skådespel så upplever jag något som har upprepats av dessa djur i hundratusentals år, inte här i Dovrefjell, men på den amerikanska kontinenten och längre söderut i Europa under tidigare istider. Tanken svindlar att man kan uppleva något som skulle kunna ha sett ut likadant för tvåhundra tusen år sedan och kanske upplevts på samma sätt av någon annan tänkande varelse.

Kampen fortsätter 17 gånger innan den tidigare haremshållaren jagar bort inkräktaren från sina kor, som lugnt och obekymrade betar vidare. Jag tar en sista kopp kaffe och reser mig sakta…

Det är oftast som revirhållaren som vinner dessa kamper. Han har naturligtvis mest att förlora och anstränger sig lite extra för att klara av sina motståndare som ständigt dyker upp. Det är en hektisk tid under brunsten. Ständig bevakning och strider större delen av dagen. Att äta hinner han knappast med vilket gör att en brunstig haremshållande hane inte äter ordentligt på flera veckor. Detta gör att han tappar vikt och kraft.

myskox5Det finns exempel på att en försvagad hane med lite blessyrer inte överlever den kommande vintern. Näringsvärdet på betesväxterna under hösten är inte så hög så det är svårt att öka vikten innan den kommande vintern gör sitt antågande. Jag har sett tjurar som har haft åtta, tio kor i sitt harem och en brunst som blir utdragen. Korna går inte i brunst samtidigt beroende på ålder och kondition.

Brunsttiden kan pågå över en månad mellan första brunstiga ko till den sista. Alla unga oxar som tror sig kunna ta en ko från haremshållaren och para sig försöker. Han måste ständigt försöka att hålla sina kor samlade så att ingen kommer utanför kontrollerat territorium. Han dreglar och är trött och törstig. Mitt i all denna bevakning måste han hinna med att para sig med sina kor också. Vissa kor är inte alls intresserade utan springer undan hela tiden. Han försöker para sig i en ständig rörelse samtidigt som en ung hane försöker komma åt en annan ko i haremet och han måste avbryta sin parning för att jaga bort inkräktaren. Tungan brukar hänga i mungipan och han flåsar högt. Denna brunstkamp kanske är en av djurvärldens mest spektakulära och kraftkrävande.

Brunsten har bedarrat. Ett lugn lägger sig över fjälldalarna och alla djur vilar sig. Årskalvarna som nu väger sextio kilo leker ivrigt med varandra. De vuxna djuren sover eller vilar sig, dricker vatten eller betar av fjällvidets gula blad.

Hormonerna har försvunnit ur alla djur. Ett lugn och en gemenskap har infunnit sig. Yngre hanar tillåts att närma sig och blir inte bortjagade. De äldre hanarna som inte har något harem vandrar ofta iväg tillsamman och kan bilda mindre ungkarlsklubbar på fjället.

myskox6I mitten av oktober börjar snöfallen bli tätare och ett sammanhängande snötäcke börjar bildas på sluttningarna i slutet av oktober. På topparna ligger snön redan i ett sammanhängande snöfält. Djuren har bildat större grupper och vandrat upp lite högre i fjället där de betar av dvärgbjörken på de avblåsta platåerna. De ligger ofta stilla en bra bit in på förmiddagen och reser sig sedan en stund för att sträcka på sig och uträtta sina behov innan de betar en kort stund för att sedan lägga sig ned igen.

Det börjar blåsa en nordlig vind och djuren reser sig en efter en för sedan snart lägga sig ned igen med huvudet vänt mot vinden. Djuren vill alltid ligga med huvudet mot vinden för att få pälsen att ligga i ordning efter kroppen för att bevara den varma luften inne i den fantastiska under ullen.

Snön börjar täcka deras ansikten och man ser inte ögonen eller konturerna av ansiktet. Munnen rör sig sakta, idisslande. Snön lägger sig som ett tjockt täcke över djuren så de syns knappast där de ligger. Snön smälter inte på deras kroppar för de är så väl isolerade.

Efter några timmar ser man inte djuren, de har täckts av drivsnön. Efter ytterligare någon timme reser sig ett djur och skakar av sig snötäcket uträttar sina behov och lägger sig snart ned igen med huvudet mot vinden för att snabbt snöas ned igen.

myskox10I november blir det kallare och snön driver över fjällvidderna. Svackor och raviner fylls med lös drivsnö. Snön packar sig inte på fjället förrän efter jul. Det gör att det kan vara helt omöjligt att gå över fjällvidderna. Myskoxen med sina korta stadiga ben och stora vikt sjunker ned i lössnön och kan knappast förflytta sig i dalarna. Nu vandrar djuren upp på fjällsluttningarna där snön inte ligger så tjock. Här vandrar de sakta runt i större och mindre flockar under senhösten och mittvintern. Betet är mycket dåligt så här högt upp på fjällsidorna. Men den lösa snön gör att de inte kan göra några längre vandringar. Runt jul blir det ofta långa mildperioder med mer snöfall. Snön börjar packa sig. När det bli kallare i januari och vinden börjar driva över den packade snön blir det ofta ett hårt skartäcke över vidderna och djuren kan vandra ned mot bättre beten. De har sina favoritplatser på vårvintern där vinden har blåst rent från snö och dvärgbjörk och vide sticker upp ur snön. Här kan djuren stanna under någon vecka för att beta och vila sig. Nu kan flera grupper av djur slå sig samman så man kan ofta se stora flockar på drygt tjugo djur gå tillsammans i början av mars.

När marssolen börjar värma på snö sluttningarna så blir det ofta barmarksfläckar mot bergspartier och i sydsluttningar. Där samlas ofta djuren för att ligga och beta. När det börjar porla under snön av smältvatten kan man se djuren stå och skrapa med hovarna över det porlande ljudet för att komma ned till rinnande vatten. Under långa perioder på vintern så kommer djuren inte åt något rinnande vatten utan får äta snö eller slicka på någon istapp som hänger ned från någon klippa.

Vårsolen gör att djuren blir lekfulla. De kan dansa runt i cirklar och jaga varandra i en outtröttlig lek på den hårda skaren.

Fjolårskalvarna leker ofta tillsammans. De stångas och springer efter varandra i en yster tafatt lek. Man kan se båda äldre och yngre djur stå grensle över en lagom stor sten och vaggande klia sig på magen, intensivt njutande. Detta är myskoxens bästa tid. Mat att lätt komma åt och temperaturer som är behagliga utan knott och myggor.

myskox11I april börjar djuren att fälla sin botten ull. Man kan se stora sammanhängande flak av ull som tränger ut genom täckhåren. Kor som ska kalva visar inga tecken på att börja fälla ullen än. Ullen börjar klia och djuren vill gärna bli av med sin ull. De stryker sig mot stenar och buskar och går gärna ned i björkskogen där de har speciella låga grena som de år efter år använder som rygg kliare. Det går att spåra en myskoxe flock långa sträckor i björkskogen genom att följa deras ull spår på grenar och buskar.

I slutet av april börjar de dräktiga korna och fjolårskalvarna att vandra ned mot björkskogen. Korna börjar föda sina kalvar i slutet av april och ända fram till början av juni. I Dovre sker födslarna från början av maj till mitten av juni.

Korna drar sig undan för att vara ensamma. De går runt i björkskogskanten oroliga och rastlösa. Det rinner ett oändligt antal små rännilar av kallt vatten efter hela branten så marken är blöt klafsig. Mindre torra höjder och upphöjningar finns det gott om i branten och där brukar korna föda sin kalv eller ibland kalvar. Korna har inte börjat fälla sin botten ull än det verkar som om naturen vill hålla dessa mödrar extra varma under sin födsel period. Om det är en varm period vid födseln så står korna ofta tungt flämtande i någon av dessa rännilar av kallt vatten för att kyla sig. Tungan kan hänga långt ute då de försöker kyla sig. Då värkarna sätter in brukar korna ofta oroligt lägga sig ned och efter en stund resa sig igen gå runt i en cirkel några varv och mullrande lägga sig igen. Kalvningen sker oftast på kvällen eller natten nedhukande, stående.

Kalvens huvud kan nästan helt vara ute innan man ser det under den långa raggen. Fostersäcken brukar oftast brista då kalven tumlar ned på marken. Efterbörden kommer nästan ut på en gång och modern brukar direkt börja äta upp den innan hon vänder sig mot kalven för att försöka slicka fram den ur fostersäcken. Hon slickar och äter upp fostersäcken också medan kalven liggande reser på huvudet och börjar titta på världen. Redan efter tio minuter börjar modern buffa på kalven och brumma för att få kalven att resa sig upp. Efter tio minuter står den vingligt på egna ben och försöker att komma in under mamma för att dia. Modern står stilla och försöker buffa in kalven mellan sina ben

myskox12Kalven väger vid födseln 8 – 10 kilo och reser sig oftast inom 10 minuter för att därefter följa sin mor när hon börjar dra sig bort från födelseplatsen.

(Modersmjölken har en mycket hög fetthalt och är gulaktig med en smörlik smak). Detta ger kalven mycket goda förutsättningar att snabbt öka i vikt.

(Råmjölken är mycket viktig för kalven då den är näringsrik och stärker kalvens immunförsvar och tarmflora. Myskoxen har en förhållandevis låg nivå av vita blodkroppar, vilket gör den mer utsatt för våra vanliga husdjurssjukdomar med betydligt starkare symptom än hos våra vanliga husdjur). Se vidare issymptom än hos våra husdjur.marhusdjur.ita blodkroppar vilket gör den mer utsatt för våra vanliga husdjurssjukdomar med bety kapitlet om myskoxens sjukdomar.

Kalven syns knappast under moderns långa täckhår, som nästan är 70 centimeter långa. Ofta hör man kalvens envetna smackande under modern.

Då myskoxe mödrarna har tvillingkalvar, som jag årligen noterar i Dovrefjell, står oftast en kalv på varje sida om modern, ivrigt stötande. Modern tappar ofta balansen när kalvarna lyckas buffa samtidigt.

Redan efter en halvtimme börjar kon att gå lite försiktigt bort från myskox13födelseplatsen, allt för att inte dra till sig uppmärksamhet och eventuella rovdjur.

Myggplågan har redan börjat i den fuktiga, varma björkskogen, och djuren skakar intensivt på huvudet för att hålla insekterna borta runt nos och ögon. Djuren håller sig endast kvar i skogen under några dagar för att sedan så fort kalven är säker på benen vandra upp på kalfjället, som endast ligger ett hundratal meter ovanför födelseplatsen. Jag tror att djuren känner en större säkerhet i björkskogen Vissa år kan det vara snödrev och kallt under födelse tiden men oftare blöt, kall dimma med regnskurar.

myskox15Kalvarna är beroende av att inte bli störda av människor under de första dygnen. Mödrarna får inte skrämmas då de kan börja oplanerade långpromenader som innebär en onödig påfrestning för kalven. Honorna rör sig mycket litet och förflyttar sig sakta upp mot kalfjället, ivrigt betande och rygg kliande för att bli av med den tjocka under ullen, som nu har börjat släppa och tränga ut genom täckhåren.

Efter några dagar börjar djuren uppsöka snöfläckarna uppe på kalfjället.

Dagarna kan bli mycket varma i maj och man ser ofta kor med kalvar som går tillsammans till de större snöfläckarna på norrsluttningarna. Kalvarna hoppar och leker med glada språng så att snön stänker. Mödrarna lägger sig gärna på snöfläckarna med nosen mot vinden förnöjt idisslande.

Detta myskoxe dagis finns på fler platser i fjället där mödrarna ligger tätt tillsammans och tittar förnöjt på sina telningar. Kalvarna leker tafatt och rör sig otroligt snabbt och smidigt trots sin ringa ålder.

Sommaren börjar göra sitt intåg i fjällvärlden. Nätterna börjar bli ljusa och djuren börjar uppsöka högre terräng under den varmaste tiden på dygnet. Nu försöker mödrarna att uppsöka de bästa betesplatserna för att finna sin favorit föda, fjällvidet.

 

myskox17Videt växer nära vatten så att det finns ofta gott om mat i nära anslutning till svalkande vatten, detta är en bra kombination under dessa få men varma sommardagar. Djuren börjar röra sig över större områden och det är svårt att förutsäga var de befinner sig.

 

 

 

myskox20

Hanarna vandrar ofta för sig själva och de kan ibland gå tillsammans två och två eller tre och tre. De äldre djuren går ofta ensamma, eller ibland två och två. De inte könsmogna hanarna och hondjuren får vara tillsammans med mödrarna och årskalvarna i större ungdomsgrupper.

Kalvarna växer fort och blir större och kraftigare under sommarmånaderna är det svårt att se skillnad på han och hon kalvar. Endast när kalvarna urinerar kan man bestämma könet. Hon kalvarna sjunker ned med baken som en äldre hund tik medan han kalvarna ställer isär ben paren så långt de kan så att det inte ska stänka på benen.

Värmen börjar bli outhärdlig för djuren mitt på dagen och de försöker att hålla sig nära snöfläckar och rinnande vatten. Ovanför trädgränsen hittar man sällan ko med kalv utan de brukar hålla sig i vide bältet något under 1100 meters höjd.

I mitten av juli börjar revir oxarna att uppsöka sina familjegrupper som under året har utökats med fler könsmogna honor. Oxen börjar vandra runt för att kontrollera kornas brunst. Brunsten börjar ofta i mitten av juli då de äldre korna startar. Brunstdofterna som börjar sprida sig i dalarna sätter fart på de yngre djurens brunst och de hanar som inte håller revir börjar slå sina lovar runt honorna

En bråd tid börjar i myskoxarnas liv, ett upprepande av livets viktigaste mening att fortplanta sig och föra släktet vidare. Ett år har passerat i myskoxarnas dal i Dovrefjäll.

 

William Lundin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *