Myskoxens invandring till Sverige

En myskoxe ko i mars månad
En myskoxe ko i mars månad

Under försommaren 1971, efter kalvningsperioden, började en grupp på sex djur att vandra österut från Dovrefjell. En ko lämnade gruppen när de närmade sig Sverige och vandrade bort ensam. De övriga, en ko Kari, född i Dovre 1965 hade denna sommar fött sin fjärde kalv i Dovrefjell. Åsfrid, en ko född 1968 hade denna sommar fött sin första kalv här i Dovre. Fjolårskalven Nils född 1969 i Dovrefjell samt årskalvarna Kjell och Ulrika, som tillsammans med sina mödrar började den långa vandringen mot Sverige.

Djuren gick mot Rondane och passerade älven Glomma utan några stora problem. I september passerade djuren riksgränsen vid Vigelskaftet, söder om Fjällnäs i Härjedalen. Nu var djuren 5 till antalet då en ko hade avvikit. Djuren var nu norr om Rogen men fortsatte att vandra mot sydost och de stannade sent på hösten i Råndalen, söder om Sonfjället. På vårvintern 1972 började de vandra tillbaka efter den rutt de kommit. I juli 1972 höll flocken sig fortfarande tillsammans runt Rogen.

I mitten av augusti dök den lilla gruppen upp i Fjällnäs en mil norr om Storvigelen. Här vände djuren igen och gick mot sydost. Snödjupet blev på nytt stort och djuren befann sig nu på vintern 1972 på östra sidan av Rödfjället, söder om Tänndalen. Här stannade djuren över vintern. Nils hade blivit könsmogen under 1972 och de två könsmogna korna var dräktiga och födde två kalvar i maj månad 1973 vid fäbodvallen Storvålen. Nu fanns det 7 myskoxar i Sverige. (Samma antal som det finns idag, 30 år senare!) År 1974 föddes ytterligare tre kalvar då Ulrika också hade blivit könsmogen.

En oxe med snöpälsen
En oxe med snöpälsen

Kari födde 4 kalvar i Dovre och 7 kalvar i Härjedalen (68-69-70- 71)-73-74-76-77-78-79 och 1980) innan hon dog 20 år gammal 1985. Åsfrid föddes 1968 och fick sin första kalv i Dovre samma år som hon utvandrade. I Härjedalen födde hon sedan 11 kalvar (71)-73-74-75-77-78-79-80-81-82 och 1984) innan hon dog 19 år gammal. Dödsorsaken är okänd men kadavret åts upp av järvar på fjället.

Nils föddes i Dovre 1969 och var två år gammal då han vandrade ut från Dovre tillsammans med de
andra djuren. Nils var en orolig själ. Han vandrade iväg från gruppen vid flera tillfällen. Första gången var 1974 då han vandrade till Färila i Hälsingland och bedövades och fördes tillbaka. 1977 hämtades han på Hamrafjället och fördes tillbaka till gruppen. 1980 gick han ned i Tänndalen och där infångades han och fördes till Lycksele djurpark där han avled 1984 av ålderskrämpor och nedslitna tänder.

Kjell föddes 1971 i Dovre och vandrade med sin mor den långa vägen till Femundsmarka. Han skadade benet 1976 och avled av en överdos bedövningsmedel vid veterinär behandling.

Ulrika föddes i Dovre 1971 och fick 5 kalvar i kärnområdet. Hon var ute och vandrade en del. Hon gick norrut 1979 och miste sitt vänstra horn, infångades 1980 i Åsarna, jämtland och släpptes i Tänndalen. Infångad på nytt 1981i Limedsforsen, Dalarna och fraktades tillbaka med helikopter. 1992 ses hon i god form på Storvålen.

Två kor under parningstiden
Två kor under parningstiden

Åsfrid och Nils är barn till Kari. Kjell och Ulrika är barn till Kari och Åsfrid med kanske olika fäder. Den genetiska bakgrunden är ytterst smal, men trots detta har djuren inte haft någon synlig inavelsdepression.

35 djur har dött under dessa år och 38 djur har spårlöst försvunnit. Antalet djur som avlidit och försvunnit är anmärkningsvärt hög genom åren. En utsättning av två potenta hanar skulle ha gjorts i början av 1980 talet då antalet djur var i ökande och man troligen skulle ha fått en uppdelning på fler familjegrupper och fått en större genetisk variation och en större konkurrens. Tyvärr har intresset för myskoxen hos beslutande myndigheter både i Norge och i Sverige varit extremt lågt under hela etableringsperioden.

Att etablera ett hemområde tar sin tid för en ny djurart. I myskoxens traditionella hemmamarker runt den arktiska ishavskusten har djuren i årtusenden följt invanda vandringsleder och lärt sig av sina släktingar var det bästa betet finns under olika årstider och var de bästa kalvningsplatserna är belägna.

Denna kunskap hade inte denna flock än när de etablerade sig i Rogen området 1973.

Ungdjur och äldre betande i dvärgbjörk
Ungdjur och äldre betande i dvärgbjörk

Vintertid är djuren beroende av högt belägna, kalblåsta betesplatser med lämplig vegetation. Dessa marker hittade djuren runt Storvålen och Fiskbäckvålen. Sommarbetet etablerades tre mil västerut vid Vigelskaftet mot norska gränsen, där det finns mycket vide och kallt vatten.

Kalvningsplatser är också de samma under generationer. Dessa platser måste vara lämpliga med skydd för vind och med snöfläckar i skyddat läge med torra upphöjda partier i närheten av busk eller skog. Kalvningarna har till större delen skett i vinterbetets östra kant, ett område som inte är större än 100 fotbollsplaner. Ungefär det samma i Dovrefjell där kalvningen sker i fjällskogskanten i östra delen av vinterbetet i ett ganska begränsat område. Efter några år började man se ett mönster i djurens vandringar inom hemområdet och man kan med ganska stor säkerhet göra en beräkning var djuren befinner sig under olika årstider. När antalet djur blir större i en flock än vad en revirhållande oxe klarar av att hålla i sitt hov uppstår en ny situation. Inte könsmogna djur tillåts att vistas i flocken eller dess närhet.

Om antalet könsmogna kor är för stort så kommer andra oxar ta till sig dessa kor och skapa egna familjegrupper med andra rörelsemönster. Detta sker i större populationer av myskoxar i Arktis.

En brunstig oxe med ett aggressivt steg
En brunstig oxe med ett aggressivt steg

Om det inte finns könsmogna hanar i en flock så infinner sig en oro och vandringslust hos de könsmogna korna under brunstperioden som gör att det kan vandra ut satteliter av kor eller parvis utvandring. Det optimala i en myskoxpopulation i bebodda länder är att det inte finns för många konkurrerande hanndjur till honorna. Hanndjur som prövat sin lycka i brunstkamper och blivit bortstötta börjar ofta röra sig i större områden för att försöka finna andra artfränder och detta skapar konflikter bland tamdjur och människor. Ensamma myskoxar söker gärna kontakt med andra levande varelser och deras beteende uppfattas alltför ofta som hotfullt. Dessa hanar har genom åren varit ett problem både i Norge och i Sverige. Kunskaperna om myskoxens beteende i bebodda trakter är ganska bristfälliga både i Norge och i Sverige och konfliktsituationer har i de flesta fall lösts med vapnens hjälp.

Invand8
Sol, vind och vårvinter gör djuren lekfulla

Då myskoxen är ett mycket lekfullt och socialt djur så har djuren under alla år sökt kontakt med andra levande varelser, djur som människor. Att myskoxar gärna söker sig till människor har jag själv en del erfarenhet av från våra fri betande, tama, myskoxar i Nordnorge under början av 1970 talet. En myskoxe som rymde från farmen 1972 sökte sig till en närliggande bondgård och prövade att para sig med några av djurens kvigor samt stod och mitt i ett potatisland bland rädda ungdomar som plockade potatis. Från Härjedalen finn en rad historier om kontaktsökande myskoxar. Myskoxen Manfred låg gärna och vilade på en gräsyta alldeles intill förstutrappan på gården Urgnäset öster om Storvålen.

Ett antal fjällvandrande kvinnor fick sällskap av myskoxe kalven Rufus under ett antal kilometer. Kalven hade tappat kontakten med sin mor och sökte kontakt med andra levande flockdjur. Senare slog sig kalven ihop med en ren flock som förintades i ett snöskred och tillbringade påföljande sommar tillsammans med ett antal kvigor på fäboden Tufsingdalen. Sommaren därpå avlivades Rufus av polisen då han slog sig tillsammans med ett antal mjölkkor i Hitterdalen på norsk sida av gränsen.

Berättelsen om myskoxe kalven Vilja ger ett tydligt exempel på djurens sociala kompetens.

Läs kapitlet om myskoxe kalven Vilja här >>

Vi vet med säkerhet att myskoxen tidigare i historien har trampat svensk och norsk jord.

Sju tidigare fossilfynd av myskoxe har gjorts i Skandinavien. Fyra av dessa är svenska. Två av fynden är C-14 daterade. Ett av dessa fynd är daterat till 32 000 år och hittades i Nol i Västergötland. Det andra hittades i Åskott, Jämtland och är daterat till 43 000 år. Dessa fynd härrör till den tid geologerna brukar kalla Jämtlandsinterstadialen, en period under sista istiden då stora delar Skandinavien var isfritt

Vid byggandet av Dovrebanan år 1915 hittades fossilfynd av myskoxe under grävningsarbetet mellan Oppdal och Stören. Så djuren har tidigare vistats i dessa delar av Skandinavien och detta skulle vara en klar bevisföring för att arten borde ges en chans att återta en del av sina domäner i fjällvärlden..

Myskoxen är upptagen i artskyddsförordningen SFS 98:179, samt är ratificerad som prioriterad art i Bernkonventionen samt införd som kronans vilt och därmed fridlyst. Trots detta så visas ett mycket beskedligt intresse för arten både i Norge och Sverige.

Här har vi ytterligare ett exempel på en art som vistas i två länder samt gör regelbundna vandringar mellan länderna beroende på årstid. Andra Skandinaviska djurarter som gör på samma sätt är varg, björn och lodjur. Dessa arter skulle naturligtvis ha en gemensam förvaltning i de båda länderna för att säkerställa arternas fortlevnad. Tyvärr så visar svenska och norska myndigheter ett minimalt intresse för djurens framtid.

De initiativ som gjorts för att försöka öka den Skandinaviska myskoxe populationen har hittills gjort av privata intressen i Norge och Sverige samt av det Norska Forsvarets positiva syn på djuret inom Hjerkinn skytefelt.

De genetiska faktorer som påverkar myskoxens fortlevnad har studerats av Linda Laikre tillsammans med Nils G. Lundh under ett antal år och visar att den genetiska variationen är liten i en svenska population och detta har naturligtvis bidragit till att en inte direkt synlig defekt kan finnas hos djuren som påverkar deras överlevnad. Kalvdödligheten kan naturligtvis också härröra från bristsjukdomar hos djuren. Spårämnen som saknas i betesgrödorna, eller bristen på naturligt salt i hemområdet. Då vi ser till myskoxens naturliga utbredningsområde så vistas den mycket nära havet runt hela polarområdet.

Tillgången till snöfläckar under sommarhalvåret samt tillgången till kallt rinnande vatten är också av stor betydelse under varma sommardagar. Störningar av människor under parning och kalvning har visats sig vara helt avgörande för djurens fortlevnad. En total brist på kunskap om hur man ska uppträda vid möten med myskoxar har varit genomgående vid alla konflikter som har uppstått.

Jag skulle vilja hålla kurser för polis, naturbevakare och turistarrangörer hur man på bästa sätt uppträder tillsammans med dessa djur. Vi måste ha klart för oss att dessa vilda djur uppträder på samma sätt som de vilda afrikanska djuren i Sarangeti eller i Yellowstone National Park, som heller inte ser människan som ett naturligt hot. Detta ”afrikanska” beteende hos myskoxarna skapar en bild av att djuren uppträder som om de vore ”tama”. Detta medför att människor går närmare än vad som är acceptabelt och olyckor inträffar. ( Se kapitlet om möten med myskoxar)

En handlingsplan för att rädda den svenska myskoxen har upprättats och samordnas av Stefan Mörtberg i Funäsdalen.

Tanken är att den ledar oxe som idag finns i flocken på fjället ska bytas ut mot en oxe som idag hålls i djurpark och att ett antal kor bedövas och flygs ned till en inhägnad där en annan oxe kommer att para sig med dessa. En tredje tanke som diskuterats är att föra in ungdjur från Dovreflocken till Härjedalen. Denna ”hängsle och svångremsplan” kan lyckas om projektet lyckas få finansiering. Det är sorgligt att privata intressen ska behöva försöka rädda en hotad nationell art….

Antal födda kalvar i den svenska populationen Uppgifter enligt Nils G. Lund
År Antal År Antal
1973 2 1987 5
1974 3 1988 2
1975 2 1989 4
1976 1 1990 4
1977 4 1991 3
1978 4 1992 3
1979 2 1993 3
1980 4 1994 2
1981 4 1995 2
1982 4 1996 5
1983 4 1997 1
1984 6 1998 3
1985 4 1999 3
1986 2
Totalt föddes 83 kalvar mellan åren 1973 och 1999 med myskoxen Nils som genetisk anfader.

Källor:
Eget material, Nils G. Lundh,
Per Salberg, Ulf Borgen,
I.Ytreland, A. Henningsen och Arne Dinesen
.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *