Vi hade en sommarstuga på en ö i Hjälmaren under min barndom. På den tiden var det alltid is på Hjälmaren under vintern. Då det gick att åka bil på sjön så hade vi problem med inbrott i stugorna vid sjön. I vårt hus hade vi en vinter två inbrott. Varje gång gick man in i genom altandörren där glasrutan krossades och man öppnade dörren med låsvredet på insidan. Jag var inte äldre än sju år då min far tröttnade på inbrotten och monterade en elektrisk kontaktanordning på dörrhandtaget på insidan. Min far var utbildad sprängare. Han drog en kabel fram till den stora björken 30 meter från huset. En lång stege bars fram och han klättrade upp på stegen och apterade en dynamitgubbe på en gren fem meter över marken. Stegen bars bort och han anslöt kabeln till anordningen innanför dörren.” Nu får vi se om vi får napp”, sa han till mig då vi åkte därifrån. Nästa lördag åkte vi ut till stugan igen. Det hade kommit lite nysnö under veckan. Då vi närmade oss ön så såg vi att den stora grenen som hängde mot huset låg på marken.” Jag tror vi har fått napp”, sa min far. Vi gick upp mot huset och såg långa, långa språngspår i snön bort från altandörren. En person med stora fötter hade klivit upp på altantrappen och slagit sönder altanfönstret och hade vridit om vredet och tryckt ned handtaget.
Vi pratade länge om den chock vår inbrottstjuv hade fått då dynamitgubben exploderade då bark och träflisor rök över gårdsplanen. Vi följde språngspåren ut igenom vassen fram till den plats där bilen hade varit parkerad. Vi hade inte något mer inbrott detta år,,,,,,,