En beskrivning av
myskoxens år
Ett år med myskoxar i
Dovrefjell
När
man står högt uppe i på fjället en stilla septembermorgon
och känner den svala och friska brisen sakta dra över
vidderna, med en doft av jordlukt och frisk växtlighet, och
ser de vackra höstfärgerna i björk och videsnår, får man en
känsla av upprymdhet och glädje. Man upplever en samklang
med det levande, en känsla av att man hör samman med dessa
dofter och färger, trots att man bara är där på ett kort
besök.
Det känns ibland som om naturen vill att jag ska komma på
besök, den vill visa fram sina goda sidor och vill göra sitt
bästa för att jag ska känna mig som hemma. Stenen som jag
sätter mig på är uppvärmd av morgonsolen och välkomnar mig
att sitta ned. Stenen ligger i lä bakom ett större block som
gör att det är alldeles vindstilla där jag sitter.
Alldeles intill mig på högersidan ligger en flat sten som är
så perfekt placerad för att ställa min termos och lägga mina
smörgåsar med tjocka skivor Grevé ost på.
Det är tyst i fjället. En ensam fjällvråk seglar högt över
Nystugudalen och svänger gracilt i stora cirklar på den
stigande termiken efter bergssidan. Vråken känner som jag en
tillfredsställelse med naturens vänlighet denna morgon. Den
tar en extra sväng för att titta och njuta innan den
alldeles snart ska vända söderut för att flytta till sina
vinterkvarter. Den gör en sista sväng för att njuta av
utsikten och memorera bilden av sina jaktmarker. Även om det
är dimma och regn när den återkommer nästa vår så kommer den
att hitta tillbaka till sina fjäll ängar och kommer att
bygga sitt bo här uppe på kalfjällets branta sluttning.
Jag äter min smörgås och njuter av det nykokta kaffet.
Aldrig smakar termoskaffe bättre än när man skruvar av
korken för första gången och ser den heta ångan stiga ur
koppen när man sakta häller kaffet i muggen och tar en
försiktig slurk för att inte bränna sig.
Jag höjer kikaren och tittar ut över detta fantastiska
landskap med bergsblock och nysnöfläckar blandat med röda,
gula, och bruna björkar och videsnår. Fjället är fyllt av
färgskiftningar i mörkare pastellfärger.
Lång nere i botten av dalen ser jag något som ser ut som ett
svart stenblock som sjunker ned i jorden. Jag blinkar ett
par gånger extra och tittar igen. Visst är det ett djur som
lägger sig ned där.
Det är svårt att upptäcka myskoxen med dessa färgkontraster
runtomkring. Vitt och svart är det överallt här uppe i
fjället. Det är rörelser man tittar efter, förändringar i
bilden. Det kan ta timmar med kikarens hjälp att lokalisera
ett djur. Speciellt när det ligger ned eller att en hel
flock ligger ned i ett stenigt moras. Man väntar sig att se
en huvudvridning eller att ett djur plötsligt reser sig upp
för att sträcka på sig och uträtta sina behov och därefter
lägga sig tillrätta igen lugn idisslande.
Snart ser jag tre djur till som ligger något ovanför det
första djuret på en liten platå. Det är ett kraftigt motljus
så jag får vänta med att titta igen åt det hållet. Djuren
kommer inte att försvinna ur sikte så jag vänder mig om för
att titta åt andra hållet. På en liten bergsrygg några
hundra meter bort ser jag två stora djur som står alldeles
nära varandra med huvudena sida vid sida. De stryker
huvudsidorna mot varandra och skrapar med hovarna i marken.
Jag stöder min handkikare mot knäna och tittar igen.
Det är två äldre tjurar som har börjat en morgonstrid i
slutet av årets brunstperiod. Jag ser att det ångar ur deras
näsborrar av ansträngning. De är helt koncentrerade på att
bevaka varandra. Alldeles nedanför dem betar tre kor i lugn
och ro, helt oberörda om brunstkampen som utspelar sig
alldeles intill dem. Oxarna svänger med huvudena och backar
sakta bakåt gungande på sina stora huvuden och livsfarliga
hornvisir. Han djuren ser ut att vara ungefär lika stora och
det går inte att se vilken av dem som är utmanaren. De
fortsätter att svänga på huvudena och backa bakåt. När de
står ungefär femton meter från varandra stannar de upp och
står alldeles stilla.
Tiden går och mitt kaffe ryker fortfarande alldeles intill
mig. Jag kan inte dricka just nu för då kommer jag säkert
att missa den fantastiska finalen. Det går 10 sekunder,
tjugo sekunder, trettio sekunder och fortfarande händer
ingenting. När jag räknat till trettiotre startar djuren
nästan gemensamt i en snabb attack mot varandra. Jag trycker
kikaren hårdare mot ögonen och jag känner att ögonen tåras
av det intensiva stirrandet. Jag ser djurens stora huvuden
slå emot varandra och jag skymtar ett litet moln av ånga
eller rök när hornplattorna slår ihop.
Är det andedräkten eller friktionen som skapar detta lilla
moln av ånga? Nästan samtidigt som djuren slår ihop hörs en
dov, dämpad duns från djuren. Två fyrahundrakilos oxar har
slagit ihop för första gången denna morgon. De står alldeles
stilla och skakar nästan samtidigt på sig som två hundar.
Ett moln av fukt stänker runt dem i den kyliga morgonen.
Solen fångar alla vattendropparna till en kaskad av färger
för en kort sekund.
Ett rullande grovt brummande kommer från deras strupar och
de börjar vagga på sina stora huvuden igen när de sakta
backar tillbaka åt vart sitt håll. Tjugo steg var tillbaka
och stannar som på en uppgjord signal, stirrande på
varandra. De väntar. Jag räknar sekunder igen.
Den här gången hinner jag bara till tjugotre innan de
samtidigt rusar emot varandra igen. Samma dova duns ekar
mellan bergen igen. Den första intensiva sammanstötningen
har gjort dem ännu aggressivare så de har inte tid att vänta
så länge till nästa attack. De fnyser och en kaskad av
vattendroppar och ett moln av ånga stiger upp mellan djuren.
Nu hinner jag hänga ned kikaren och ta mig en slurk kaffe.
Jag torkar ögonen på skjortan för ögonen rinner hela tiden
av detta intensiva stirrande i kikaren. Jag ställer ifrån
mig koppen och höjer kikaren igen. Fjällvråken jamar uppe i
motljuset och ser säkert dessa kolossers kamp.
När jag ser detta skådespel så upplever jag något som har
upprepats av dessa djur i hundratusentals år, inte här i
Dovrefjell, men på den amerikanska kontinenten och längre
söderut i Europa under tidigare istider. Tanken svindlar att
man kan uppleva något som skulle kunna ha sett ut likadant
för tvåhundra tusen år sedan och kanske upplevts på samma
sätt av någon annan tänkande varelse.
Kampen fortsätter 17 gånger innan den tidigare
haremshållaren jagar bort inkräktaren från sina kor, som
lugnt och obekymrade betar vidare. Jag tar en sista kopp
kaffe och reser mig sakta…
Det är oftast som revirhållaren som vinner dessa kamper. Han
har naturligtvis mest att förlora och anstränger sig lite
extra för att klara av sina motståndare som ständigt dyker
upp. Det är en hektisk tid under brunsten. Ständig bevakning
och strider större delen av dagen. Att äta hinner han
knappast med vilket gör att en brunstig haremshållande hane
inte äter ordentligt på flera veckor. Detta gör att han
tappar vikt och kraft.
Det finns exempel på att en försvagad hane med lite
blessyrer inte överlever den kommande vintern. Näringsvärdet
på betesväxterna under hösten är inte så hög så det är svårt
att öka vikten innan den kommande vintern gör sitt
antågande. Jag har sett tjurar som har haft åtta, tio kor i
sitt harem och en brunst som blir utdragen. Korna går inte i
brunst samtidigt beroende på ålder och kondition.
Brunsttiden kan pågå över en månad mellan första brunstiga
ko till den sista. Alla unga oxar som tror sig kunna ta en
ko från haremshållaren och para sig försöker. Han måste
ständigt försöka att hålla sina kor samlade så att ingen
kommer utanför kontrollerat territorium. Han dreglar och är
trött och törstig. Mitt i all denna bevakning måste han
hinna med att para sig med sina kor också. Vissa kor är inte
alls intresserade utan springer undan hela tiden. Han
försöker para sig i en ständig rörelse samtidigt som en ung
hane försöker komma åt en annan ko i haremet och han måste
avbryta sin parning för att jaga bort inkräktaren. Tungan
brukar hänga i mungipan och han flåsar högt. Denna
brunstkamp kanske är en av djurvärldens mest spektakulära
och kraftkrävande.
Brunsten har bedarrat. Ett lugn lägger sig över fjälldalarna
och alla djur vilar sig. Årskalvarna som nu väger sextio
kilo leker ivrigt med varandra. De vuxna djuren sover eller
vilar sig, dricker vatten eller betar av fjällvidets gula
blad.
Hormonerna har försvunnit ur alla djur. Ett lugn och en
gemenskap har infunnit sig. Yngre hanar tillåts att närma
sig och blir inte bortjagade. De äldre hanarna som inte har
något harem vandrar ofta iväg tillsamman och kan bilda
mindre ungkarlsklubbar på fjället.
I mitten av oktober börjar snöfallen bli tätare och ett
sammanhängande snötäcke börjar bildas på sluttningarna i
slutet av oktober. På topparna ligger snön redan i ett
sammanhängande snöfält. Djuren har bildat större grupper och
vandrat upp lite högre i fjället där de betar av
dvärgbjörken på de avblåsta platåerna. De ligger ofta stilla
en bra bit in på förmiddagen och reser sig sedan en stund
för att sträcka på sig och uträtta sina behov innan de betar
en kort stund för att sedan lägga sig ned igen.
Det börjar blåsa en nordlig vind och djuren reser sig en
efter en för sedan snart lägga sig ned igen med huvudet vänt
mot vinden. Djuren vill alltid ligga med huvudet mot vinden
för att få pälsen att ligga i ordning efter kroppen för att
bevara den varma luften inne i den fantastiska under ullen.
Snön börjar täcka deras ansikten och man ser inte ögonen
eller konturerna av ansiktet. Munnen rör sig sakta,
idisslande. Snön lägger sig som ett tjockt täcke över djuren
så de syns knappast där de ligger. Snön smälter inte på
deras kroppar för de är så väl isolerade.
Efter några timmar ser man inte djuren, de har täckts av
drivsnön. Efter ytterligare någon timme reser sig ett djur
och skakar av sig snötäcket uträttar sina behov och lägger
sig snart ned igen med huvudet mot vinden för att snabbt
snöas ned igen.
I november blir det kallare och snön driver över
fjällvidderna. Svackor och raviner fylls med lös drivsnö.
Snön packar sig inte på fjället förrän efter jul. Det gör
att det kan vara helt omöjligt att gå över fjällvidderna.
Myskoxen med sina korta stadiga ben och stora vikt sjunker
ned i lössnön och kan knappast förflytta sig i dalarna. Nu
vandrar djuren upp på fjällsluttningarna där snön inte
ligger så tjock. Här vandrar de sakta runt i större och
mindre flockar under senhösten och mittvintern. Betet är
mycket dåligt så här högt upp på fjällsidorna. Men den lösa
snön gör att de inte kan göra några längre vandringar. Runt
jul blir det ofta långa mildperioder med mer snöfall. Snön
börjar packa sig. När det bli kallare i januari och vinden
börjar driva över den packade snön blir det ofta ett hårt
skartäcke över vidderna och djuren kan vandra ned mot bättre
beten. De har sina favoritplatser på vårvintern där vinden
har blåst rent från snö och dvärgbjörk och vide sticker upp
ur snön. Här kan djuren stanna under någon vecka för att
beta och vila sig. Nu kan flera grupper av djur slå sig
samman så man kan ofta se stora flockar på drygt tjugo djur
gå tillsammans i början av mars.
När marssolen börjar värma på snö sluttningarna så blir det
ofta barmarksfläckar mot bergspartier och i sydsluttningar.
Där samlas ofta djuren för att ligga och beta. När det
börjar porla under snön av smältvatten kan man se djuren stå
och skrapa med hovarna över det porlande ljudet för att
komma ned till rinnande vatten. Under långa perioder på
vintern så kommer djuren inte åt något rinnande vatten utan
får äta snö eller slicka på någon istapp som hänger ned från
någon klippa.
Vårsolen gör att djuren blir lekfulla. De kan dansa runt i
cirklar och jaga varandra i en outtröttlig lek på den hårda
skaren.
Fjolårskalvarna leker ofta tillsammans. De stångas och
springer efter varandra i en yster tafatt lek. Man kan se
båda äldre och yngre djur stå grensle över en lagom stor
sten och vaggande klia sig på magen, intensivt njutande.
Detta är myskoxens bästa tid. Mat att lätt komma åt och
temperaturer som är behagliga utan knott och myggor.
I april börjar djuren att fälla sin botten ull. Man kan se
stora sammanhängande flak av ull som tränger ut genom
täckhåren. Kor som ska kalva visar inga tecken på att börja
fälla ullen än. Ullen börjar klia och djuren vill gärna bli
av med sin ull. De stryker sig mot stenar och buskar och går
gärna ned i björkskogen där de har speciella låga grena som
de år efter år använder som rygg kliare. Det går att spåra
en myskoxe flock långa sträckor i björkskogen genom att
följa deras ull spår på grenar och buskar.
I slutet av april börjar de dräktiga korna och
fjolårskalvarna att vandra ned mot björkskogen. Korna börjar
föda sina kalvar i slutet av april och ända fram till början
av juni. I Dovre sker födslarna från början av maj till
mitten av juni.
Korna drar sig undan för att vara ensamma. De går runt i
björkskogskanten oroliga och rastlösa. Det rinner ett
oändligt antal små rännilar av kallt vatten efter hela
branten så marken är blöt klafsig. Mindre torra höjder och
upphöjningar finns det gott om i branten och där brukar
korna föda sin kalv eller ibland kalvar. Korna har inte
börjat fälla sin botten ull än det verkar som om naturen
vill hålla dessa mödrar extra varma under sin födsel period.
Om det är en varm period vid födseln så står korna ofta
tungt flämtande i någon av dessa rännilar av kallt vatten
för att kyla sig. Tungan kan hänga långt ute då de försöker
kyla sig. Då värkarna sätter in brukar korna ofta oroligt
lägga sig ned och efter en stund resa sig igen gå runt i en
cirkel några varv och mullrande lägga sig igen. Kalvningen
sker oftast på kvällen eller natten nedhukande, stående.
Kalvens huvud kan nästan helt vara ute innan man ser det
under den långa raggen. Fostersäcken brukar oftast brista då
kalven tumlar ned på marken. Efterbörden kommer nästan ut på
en gång och modern brukar direkt börja äta upp den innan hon
vänder sig mot kalven för att försöka slicka fram den ur
fostersäcken. Hon slickar och äter upp fostersäcken också
medan kalven liggande reser på huvudet och börjar titta på
världen. Redan efter tio minuter börjar modern buffa på
kalven och brumma för att få kalven att resa sig upp. Efter
tio minuter står den vingligt på egna ben och försöker att
komma in under mamma för att dia. Modern står stilla och
försöker buffa in kalven mellan sina ben
Kalven väger vid födseln 8 – 10 kilo och reser sig oftast
inom 10 minuter för att därefter följa sin mor när hon
börjar dra sig bort från födelseplatsen.
(Modersmjölken har en mycket hög fetthalt och är gulaktig
med en smörlik smak). Detta ger kalven mycket goda
förutsättningar att snabbt öka i vikt.
(Råmjölken är mycket viktig för kalven då den är näringsrik
och stärker kalvens immunförsvar och tarmflora. Myskoxen har
en förhållandevis låg nivå av vita blodkroppar, vilket gör
den mer utsatt för våra vanliga husdjurssjukdomar med
betydligt starkare symptom än hos våra vanliga husdjur). Se
vidare issymptom än hos våra husdjur.marhusdjur.ita
blodkroppar vilket gör den mer utsatt för våra vanliga
husdjurssjukdomar med bety kapitlet om myskoxens sjukdomar.
Kalven syns knappast under moderns långa täckhår, som nästan
är 70 centimeter långa. Ofta hör man kalvens envetna
smackande under modern.
Då myskoxe mödrarna har tvillingkalvar, som jag årligen
noterar i Dovrefjell, står oftast en kalv på varje sida om
modern, ivrigt stötande. Modern tappar ofta balansen när
kalvarna lyckas buffa samtidigt.
Redan efter en halvtimme börjar kon att gå lite försiktigt
bort från födelseplatsen, allt för att inte dra till sig
uppmärksamhet och eventuella rovdjur.
Myggplågan har redan börjat i den fuktiga, varma
björkskogen, och djuren skakar intensivt på huvudet för att
hålla insekterna borta runt nos och ögon. Djuren håller sig
endast kvar i skogen under några dagar för att sedan så fort
kalven är säker på benen vandra upp på kalfjället, som
endast ligger ett hundratal meter ovanför födelseplatsen.
Jag tror att djuren känner en större säkerhet i björkskogen
Vissa år kan det vara snödrev och kallt under födelse tiden
men oftare blöt, kall dimma med regnskurar.
Kalvarna är beroende av att inte bli störda av människor
under de första dygnen. Mödrarna får inte skrämmas då de kan
börja oplanerade långpromenader som innebär en onödig
påfrestning för kalven. Honorna rör sig mycket litet och
förflyttar sig sakta upp mot kalfjället, ivrigt betande och
rygg kliande för att bli av med den tjocka under ullen, som
nu har börjat släppa och tränga ut genom täckhåren.
Efter
några dagar börjar djuren uppsöka snöfläckarna uppe på
kalfjället.
Dagarna kan bli mycket varma i maj och man ser ofta kor med
kalvar som går tillsammans till de större snöfläckarna på
norrsluttningarna. Kalvarna hoppar och leker med glada
språng så att snön stänker. Mödrarna lägger sig gärna på
snöfläckarna med nosen mot vinden förnöjt idisslande. Detta
myskoxe dagis finns på fler platser i fjället där mödrarna
ligger tätt tillsammans och tittar förnöjt på sina
telningar. Kalvarna leker tafatt och rör sig otroligt snabbt
och smidigt trots sin ringa ålder.
Sommaren börjar göra sitt intåg i fjällvärlden. Nätterna
börjar bli ljusa och djuren börjar uppsöka högre terräng
under den varmaste tiden på dygnet. Nu försöker mödrarna att
uppsöka de bästa betesplatserna för att finna sin favorit
föda, fjällvidet.
Videt växer nära vatten så att det finns ofta gott om mat i
nära anslutning till svalkande vatten, detta är en bra
kombination under dessa få men varma sommardagar.
Djuren börjar röra sig över större områden och det är svårt
att förutsäga var de befinner sig.
Hanarna vandrar ofta för sig själva och de kan ibland gå
tillsammans två och två eller tre och tre. De äldre djuren
går ofta ensamma, eller ibland två och två. De inte
könsmogna hanarna och hondjuren får vara tillsammans med
mödrarna och årskalvarna i större ungdomsgrupper.
Kalvarna växer fort och blir större och kraftigare under
sommarmånaderna är det svårt att se skillnad på han och hon
kalvar. Endast när kalvarna urinerar kan man bestämma könet.
Hon kalvarna sjunker ned med baken som en äldre hund tik
medan han kalvarna ställer isär ben paren så långt de kan så
att det inte ska stänka på benen.
Värmen börjar bli outhärdlig för djuren mitt på dagen och de
försöker att hålla sig nära snöfläckar och rinnande vatten.
Ovanför trädgränsen hittar man sällan ko med kalv utan de
brukar hålla sig i vide bältet något under 1100 meters höjd.
I mitten av juli börjar revir oxarna att uppsöka sina
familjegrupper som under året har utökats med fler könsmogna
honor. Oxen börjar vandra runt för att kontrollera kornas
brunst. Brunsten börjar ofta i mitten av juli då de äldre
korna startar. Brunstdofterna som börjar sprida sig i
dalarna sätter fart på de yngre djurens brunst och de hanar
som inte håller revir börjar slå sina lovar runt honorna
En bråd tid börjar i myskoxarnas liv, ett upprepande av
livets viktigaste mening att fortplanta sig och föra släktet
vidare. Ett år har passerat i myskoxarnas dal i Dovrefjäll.
William Lundin
|
 |