Moskusull – Qiviut

Moskusull – Qiviut

Moskusen er det mest hardføre dyr i faunaen. Den kan stå i dagevis  på samme sted i isnende kulde. Men så er den også kledd for været. Under det lange ragget har den en underpels av verdens fineste ull, 8 ganger varmere enn saueull.

Det er sagt at de første romdraktene var fylt med denne isolasjonen.

Like staselig som moskusen er i vinterdrakt, like rufsete er den i sommerdrakt. Når temperaturen stiger må underklærne av, ellers vil kroppstemperaturen bli for høy.

Det er denne underullen som er så verdifull. Den kan sankes på steiner og busker der moskusen ferdes eller kjemmes av der dyret er domestisert.

Som nevnt er ullen 8 ganger varmere enn saueull.

Den er mykere enn kashmirull, men har noe lengre fiber.

Ullen tåler svært varmt vann, den filter ikke og krymper ikke. Den tåler også tørrensing.

Den er lite elastisk .Fargen er brun i flere toner.

Disse egenskapene har vært kjent av eskimoene i uminnelige tider. De brukte de stive overhårene til myggnett og underullen til sengklær. Oppdagelsesreisende lærte å sette pris på dette unike materiale. I 1708 bragte Jeremie noe ull med seg til Frankrike og fikk laget et par strømper av den.

Stefanssons ekspedisjon 1913-1918  kjemmet ut 50 pund  ull fra skinn av moskus fra Baffin Island. Noe av dette ble sendt til England og vevet til stoff. Noe ble brukt til en dress til kongen av England og til Stefansson.

Frank H. D. Atkinson ved Leeds universitet skrev i sin master gradsoppgave i 1922:

1.Fiberen er mer et hår enn en ullfiber.

2.Den har ikke markerte skjell eller takker.

3.Den  har rette fiber uten bølger.

4.Den mangler gelatinstoffer i mellomrommene mellom hårene.

Med slike egenskaper var ullen ettertraktet, men så alt for vanskelig å få tak i.

I 1933 ble noe ull sendt til mrs. Lydia Fohn-Hansen ved universitetet i Alaska. Hun satte studentene ved Husholdningslinjen i gang med å spinne og veve ullen. Produktene ble solgt til eventyrpriser.

I 1880 var moskusen nærmest forsvunnet fra Alaska.50 år etter ble noen dyr fraktet fra Nordøst-Grønland til en farm nær Fairbanks  som ble drevet av universitetet i Fairbanks. I dag er de  aller fleste av de 6000 dyrene etterkommere etter denne flokken.

Fra midten av 60 årene  var det professor John Teal ved  universitetet i Fairbanks som satte fart i domestiseringen av moskusen. På farmen nær Palmer ble det samlet ull ved at dyrene ble kjemmet. Ullen ble sendt til et kashmirspinneri og garnet  ble senere distribuert til eskimokvinner i nord Alaska. Disse strikket skjerf  med mønster fra de 1200 år gamle mønster fra harpuner og  parkaser. Skjerfene ble solgt for 50 dollars.

Etter en tid gikk produsentene sammen i et kooperativ i Anchorage som de kalte Oomingmak, eskimoenes navn på moskusen, den skjeggete. Fra  forretningen  ble produktene som var produsert i landsbyene i nord, solgt til turister og andre .Og nå koster skjerfene 115 dollar. Det lages også stolaer, luer og vester. Det er gjort forsøk med å blande ullen med silke med godt resultat.  Bleking og farging har også vært prøvet,  men med vekslende hell. Den naturlige fargen er vakker og holder seg godt.

For den som måte være interessert i å prøve å spinne moskusull, kan jeg opplyse: Det tar tid å rense ut de strie overhårene, noe som er helt nødvendig for et godt resultat. Det er nesten unødvendig å karde ullen, som er svært lett å spinne. Den blir penest når den er spunnet tynt.

Fordi den ikke er elastisk kan det lønne seg å blande garnet med tynn saueull der det er nødvendig med elastisitet som i vrangborder og lignende.

De strikkete plaggene blir myke og med tiden lodne som plagg av angora.

Jeg har vevet teppe av ullen men med bomullsrenning. Dette teppet har vært i bruk i 40 år. Det vaskes i maskin med varmt vann og er stadig like  godt.

Så neste gang du vandrer i moskusens riker på Dovrefjell og i Härjedalen burde du samle med deg dottene av ull som sitter på steiner og busker. Det er en kostbar gave.                                                                                             

Drøbak ,10.01.03.                    Gerd Ytreland.

Gerd har i decennier spunnit myskoxe ull och stickat produkter av Qiviut.

Myskoxeull – världens varmaste naturfiber

Domesticering av myskoxar som gjort på olika platser har varit med målsättning att skapa ett nytt husdjur för ull produktion. Under ullen hos myskoxen (Qiviut) har fantastiska egenskaper.

Tjockleken hos under ulls fiber är ungefär 11 My, 11/1000 mm, tjock. Denna tunna fiber kan variera i ljusare eller mörkare färgnyanser med grundtonen grå, beroende var på myskoxen ullen har suttit. På ryggpartiet och sadeln är ullen mycket ljusare än på länderna och flankerna.

Då man plockar ullen på tama djur så sorteras ullen i fyra färgnyanser. Ullen kan lätt spinnas och bildar ett slitstarkt garn som oftast spinns tretrådig. Garnet som har goda värme -egenskaper utan att klia och som tål att kok tvättas utan att krympa lämpar sig mycket väl till olika reumatiker produkter. Knävärmare och armbågsvärmare är lämpliga för denna slitstarka och varma fiber. Alternativet idag på marknaden är kamelhårsprodukter som inte på långa vägar har samma egenskaper som Qiviut. Vid färgning av garnet så lämpar sig mörkare pastellfärger bäst.

Lösull från myskoxen samlades förr av Inuitfamiljerna till bolster och kuddar.

Sovsäckar har tillverkats med fyllning av Qiviut vilket troligen ger världens varmaste sovsäck.

En vuxen myskoxe ger ungefär 2.5 kilo under ull och den fälls under en månads tid med början i maj. I naturen så försöker djuren att bli kvitt de hängande sjoken av under ull som sakta släpper under täckhåren och tränger ut. Djuren går ofta under lågt hängande grenar i fjällbjörkskogen eller står mot stora stenblock i fjället för att skrubba sig.

Vid farmning av myskoxar så tar man in djuren ett och ett i en trång box där man står tillsammans med djuret och kammar loss ullen med fingrarna och sorterar de plockade ull flaken i olika färgnyanser. Denna procedur tar femton minuter varje dag och måste göras på morgonen innan djuren blir aktiva och tappar sin ull på marken i inhägnaderna. När man genomför denna procedur så känner man att man blir fet om händerna av ett naturligt fett som finns i myskoxens päls. Detta fett gör att man sällan får självsprickor under plockningssäsongen.

Det är mycket arbete att varje dag plocka ull på ett tjugotal djur och man känner sig ganska trött på kvällen.

Ett kilo ull ryms i en hårt packad 125 liters sopsäck som efter spinning ger många kilometer garn. Vid maskinell kardning av myskoxe ull är svinnet ungefär 5%, vilket är ganska acceptabelt för maskin kardning och spinning.

Under plocknings tid så försöker man hålla djuren på en så ren och slät betes yta som möjligt för att minimera föroreningar i pälsen samt att djuren inte ges så stor chans att klia av sig under ullen mot träd och stenar.

Priserna på ull och garn har under åren varit högt stabila beroende på den ringa tillgången av ull på marknaden och med en marknad som anpassats till detta faktum. Dagspriset för 2 Oz garn är 80 US dollars.

Då priset är så högt på garn och produkter så lämpar sig tillverkningen främst för exklusiva accessoarer och kvalitativt utsökta reumatikerprodukter.

Hand spinning är den vanligaste förädlingsformen av myskoxe ull i olika delar av världen då de tillgängliga volymerna är små.

Under början av 1970 talet producerade Norsk Moskus A/S ungefär 30 kilo ull per år som förädlades av Husfliden i Norge till garn, som sedan användes av duktiga stickerskor i dalarna runt myskoxe farmen för att tillverka utsökta stickade alster. Tröjor, halsdukar och slipsar producerades och såldes i souvenirbutiken på myskoxe farmen i Bardu,

Mången Inuit kooperativ har startats med Qiviut som råvara. Handstickade produkter är efterfrågade och finns att köpa på Internet.

Under mitten av 1850 talet jagades myskoxens så hårt i Alaska att den nästan utrotades. I början av 1930 talet gjordes försök med att återinplantera myskoxen från Grönland till Alaska som ett domesticerat husdjur för ull produktion, men försöken misslyckade och de djur som överlevde farmningsförsöken släpptes fria på Nunivak Island år 1937.

År 1954 började John J. Teal Jr. att intressera sig för myskoxens under ull som en kommersiell produkt för de fast bosatta Inuitfamiljerna.

1964 gavs John J.Teal Jr. tillstånd att fånga in 33 myskoxkalvar från Nunivak Island till uppbyggnaden av en myskoxe farm med tama myskoxar för ull produktion. Med hjälp av W.K. Kellog Foundation kunde denna kostbara infångningsaktion genomföras. Idag finns en myskoxe farm i Matanuska Valley, Palmer, norr om Anchorage, där verksamheten förs vidare av Musk Ox Development Corporation med domesticeringsverksamhet, ull produktion, turistbesök, och utbildning.

Myskoxe ullen är så ren och fin där den hänger i stora sjok på myskoxarna. Det skulle vara fullt möjligt att ställa en spinnrock bakom djuren och spinna direkt från djurets bakdelar, om de kunde stå stilla.

Ullen plockas försiktigt med händerna från djuren varje dag under tre veckors tid. Det är viktigt att man varsamt plockar ullen och lirkar loss under ullen så att man undviker att få med de långa täckhåren som avsevärt sänker ullens kvalitet.

Qiviut, ki – vee – ute, betyder på grönländska, underst eller under- ull.

Ullen är grå-brun och kallas ofta ” De gyllene ull flaken från Arktis”.

Ett vuxet djur ger ungefär 2,5 kilo ull per år och 2 oz spunnet garn kostar idag 80 US Dollars och denna mängd garn räcker till att sticka en mössa.

Då ullen från domesticerade djur har mindre föroreningar och inte har utsatts för vädrets makter behåller det sin fluffigighet och har en mycket hög kvalitet.

Då man levererar ullen till ett spinneri så brukar minsta leveransen var 300 kilo. Ullen tvättas i ett milt såpabad och sedan delas fibrerna upp och luckras, sedan torkas ullen och skickas sedan till ett spinneri där olika oljor tillsätts för att öppna fibrerna före kardningen. I stort sett samma inställningar på ramarna används som för Kashmere då ullen spinns till garn.

Då ullen kommer tillbaka som garn börjar de olika stickerskorna i kollektiven att tillverka de underbara produkter som är typiska för Inuit kulturen i Alaska.

Qiviut är en underbar fiber som är vacker, varm och mjuk. Den kan utsättas för kok tvätt utan att krympa eller skrynkla.

Produkter av Qiviut kan bäras direkt mot huden utan att klia, och den mjuka naturliga känslan i ullen gör att bäraren längtar efter att bära sina produkter.

Den mjuka gråa färgen passar till alla., stora som små..

Myskoxskinnen har alltid använts av Inuiterna till sovfällar. En vinterskjuten myskoxe som har all under ull kvar inne i botten av dessa långhåriga skinn har en fantastisk värmeförmåga. Två skinn från vuxna myskoxar som sys ihop till en sov påse blir fantastiska sovfällar i kalla bivacker och  igloos.

Då jag själv under många säsonger plockat ull av myskoxar på Moskusfarmen i Bardu vet jag att Qiviut har fantastiska egenskaper. Ullen blir aldrig riktigt blöt även om man blötlägger den i flera dygn. Ett naturligt fettlager ligger brunt fibern som gör att den känns lite fet när man hanterar den. Aldrig har mina händer varit mjukare än efter en plockningssäsong.

Det är viktigt att man försiktigt plockar ullen mellan de långa täckhåren och sorterar den i olika gråtoner i stora säckar. Ullens unika egenskaper gör att den alltid kommer att ha en marknad trots de idag små volymer som finns att tillgå.

William Lundin